Sextus Propertius

Något av det mest fascinerande med verskonsten är dessa halvt magiska namn som givits till olika fötter och mått: femfotade anapester, koriamber och antibacchiusar; daktylisk hexameter, knittel och alexandriner. Vackraste namnet har dock nog »elegisk distikon«, ett mått med par av hexametriska och pentametriska rader, kanske mest förknippad med romerska poeter av Catullus skola: liksom honom använde de måttet för att skriva hyllningsdikter till en namngiven men oidentifierbar älskarinna. En av dessa lärjungar var Sextus Propertius, vars älskade Cynthia verkar ha varit en flicka av någon bildning, med vidlyftigt kärleksliv. Många av hans Elegier, uppdelade på fyra böcker, handlar om hans rasande längtan eller svartsjuka.

Jämfört med mer moderna författare som skriver utifrån de egna känslorna är Propertius betydligt mer eftertänksam: även om det är yviga känslor som skildras så får man snarast intryck av återupplevde än i nuet kända våndor, inte minst på grund av de många referenserna till grekisk mytologi och de genomarbetade liknelserna. Detta förminskar egentligen inte känslorna – den eufori som känns när Cynthia är bevågen, den ensamhet som kommer när hon inte är det, extasen efter en natt i hennes armar, svartsjukan, ja, alla de känslor som en älskare kan genomlida skildras utförligt. Ibland är det genialt, som i I 16, där diktarjaget är den port utanför vilken Propertius tillbringat många förtvivlande stunder, eller II 14 när han kommit på att själv spela svårflörtad och jämför med Odysseus glädje vid hemkomsten eller Menelaus lycka vid Trojas fall – ett annat av hans återkommande teman är faktiskt hur illa lämpad han är för att skriva heroisk vers, även om han är utstuderad nog att göra just det han beklagar sig inte kunna …

På det hela taget är Propertius i Ingvar Björkessons tolkning en ganska tung men alls inte oangenäm läsning, ett bevis på att det gamla Rom inte bara kunde frambringa stålklädda världserövrare utan även mer sympatiska personligheter.… (meer)