Margareta Beckman

Margareta Beckmans När Sveriges generalkonsul räddade Paris hör till de där böckerna man brukar stöta på vid bokreor och liknande: inte direkt lockvaror, men riktigt billiga och lämpliga som fyllnad på reaborden. Här är det extra passande, eftersom andra världskriget normalt brukar locka köpare. Boken har en underrubrik, En biografi över Raoul Nordling, vilket indikerar dess främsta problem: den försöker täcka in lite för mycket material på ganska få sidor.

På knappa 200 sidor skall vi alltså få träffa bekantskap med Nordling, svensk generalkonsul i Paris under andra världskriget (och biträdande konsul under första), vi skall få en snabblektion i ockupationen av Paris, hur det gick till när staden befriades, och vad Nordling gjorde för insats. Det blir ganska knappt och hastigt, och framför allt: det som titeln lovar framgår aldrig.

Det bör kanske direkt sägas att Nordling gjorde en otvivelaktigt mycket förtjänstfull insats under de där dagarna 1944 när de allierade närmade sig den franska huvudstaden och tyskarna desperat började undra hur de skulle göra: fly, underhandla, förstöra vad de kunde? Nordling lyckades då utverka att alla de personer som tagits till fånga av tyska militären skulle överlämnas till honom personligen, och räddade därigenom livet på tusentals. Men Paris? Det är sant att övergalningen i Berlin givit order om att staden skulle förstöras om den inte kunde hållas: Notre Dame, Triumfbågen, Eiffeltornet, Invaliddomen, allt skulle gå upp i rök. Det verkar dock också vara så att den lokale befälhavaren Choltitz var en man med kultur och visst samvete, som inte var beredd att följa denna order.

Det Nordling istället verkar ha åstadkommit, förutom fångbefrielsen, var vapenvilor, möjliggörande av kontakter mellan det franska motståndet i Paris och de allierade befälhavarna, och dessutom underlättat för Choltitz att med hedern i behåll kunna kapitulera på ett sätt som minskade antalet förluster i alla fall något. Inget av detta är illa, allt är tillräckligt för att Nordling borde ha en lika framstående plats i den svenska diplomatins historiska finrum som Raoul Wallenberg och Harald Edelstam, men inget av det är riktigt detsamma som att ha räddat Paris. Det är något paradoxalt i detta: byggnader kan återställas, människoliv kan det inte, men likfullt är det ofta kulturell förstörelse som om- och eftervärld ser som värre. 4000 motståndsmän var många då, men nu är de som snön som föll i fjol.

Jag vill för all del inte avråda från Beckmans skrift: den är inte illa skriven, även om det finns delar som inte riktigt redigerats ihop, och den berättar livligt och klart om olika händelser i Paris historia. Den når inte riktigt fram med vare sig det som huvud- eller underrubrik utlovar, men det den faktiskt har att säga är spännande nog.… (meer)