Ulf Ellervik

Ulf Ellervik fortsätter skriva populärvetenskap om kemi: i Förgiftad handlar det om skärningspunkten mellan farlig kemi och farlig politik, om olika försök att förgifta för stater misshagliga personer.

»Stater« betyder i fyra av de sju presenterade fallen Sovjetunionen eller Ryssland. I ett fall var det Saddam Husseins Irak, i ett Israel och i ett USA som doppade fingrarna i giftburkarna. Målen var dissidenter, presidentkandidater, presidenter, Hamasledare, avhoppare. De gift som används var dioxin, fentanyl, novichok, tallium, polonium, ricin och botoliniumtoxin, administrerat via cigarrer, i maten, i te (två gånger), i örat, på ryggen och på dörrhandtag.

Av de sju exempel som får tjäna som ingång till utläggningarna, så var det bara ett som slutade med den förgiftades död (även om ytterligare några exempel ges där attentaten lyckats). Giftmord verkar faktiskt inte så praktiskt, i alla fall om det man vill uppnå är att orsaka död, och komma undan utan misstanke. Å andra sidan kan man ju tänka sig att det faktiskt sker en del giftmord lite dåd och då, men att det i dessa fungerar prickfritt. Å tredje sidan kan man ju fråga sig varför man i så fall ens skulle försöka med de mindre verksamma preparaten.

Det är väl ingen speciellt djup bok, men den är underhållande nog och betydligt mindre sensationslysten än den skulle kunna vara.… (meer)

Ulf Ellerviks tredje bok är lite av ett återtåg till mark han redan täckte i den första. Den svåra konsten att leva handlar dock om frågan från det motsatta perspektivet: hur kan vi undvika att dö ( företrädesvis med hjälp av kemi)? Detta låter som det kommer handla om läkemedel, och det gör det, i viss grad, men också om diverse dödsorsaker, främst sjukdomar, och varför åldersdöden på sitt sätt är oundviklig (hade vi inte åldrats hade vi troligen dött ännu tidigare, men i cancer istället).

Det är lättsmält, men sällan förenklat så långt att det blir felaktigt. Mycket bygger på ankedoter om enskilda forskare, ibland mer kända, ibland mindre. Många stora upptäckter verkar tillkomna på slump, även om det också förekommer de som kommit från hårt, systematiskt arbete (den inte obekante Ignaz Semmelweiss, som var den som först föreslog att läkare skulle tvätta händerna, kom fram till detta först efter att ha provat ett tjog andra hypoteser för att förstå varför barnaföderskor överlevde i så mycket högre grad på den avdelning där barnmorskor tränades jämfört med den där läkarstudenter fick öva, efter att tidigare på dagen varit med och obducerat lik).

Ett litet aber förekommer tidigt i boken, där det noteras att läkemedel är så kostsamma att ta fram att företagen bara är beredda att göra detta om de kan vara säkra på patent och möjligheter att dra in pengar, och att detta gör att den eventuelle filantrop som gjort en stor upptäckt och vill donera den till mänskligheten därmed gör att ingen kommer vilja plocka upp den: förvisso sant, men det innebär ju inte att detta är det enda tänkbara sättet världen kan ordnas på, inte ens det enda sättet som man kan finansiera läkemedelsforskning ens i ett kapitalistiskt system. Visserligen är det inte sådant som boken fokuserar på, men om frågan nu tas upp kunde man hoppats på en djupare diskussion.

Men som sagt: detta är bara en liten skavank i ett annars solitt bygge. Är man intresserad av forskning om hur den mänskliga organismen fungerar, och hur den slutar att fungera, är detta god läsning.… (meer)

Ulf Ellerviks andra bok om naturvetenskap (enkannerligen kemi, men han halkar ofta in på såväl humanmedicin som fysik), Njutning, är snarast bättre än den förra: mer anekdoter, ett tema som inte känns lika förpliktande, och betydligt mer variation: man får lära sig om smak och lukt (i synnerhet goda sådana), musik, ädelstenar, blå himlar och hav, och varför man kan njuta av att skrämmas upp.

Och så kärlek. Och förälskelse. Och lust. De tre är närliggande men skilda. Har man tur kan de övergå i varandra och överlappa. Gör de inte det så har man problem. Här ligger fokus dock på neuropsykologi snarare än relationsråd (man får dock reda på att sådana är mer värdefulla än farmaka om man vill hålla ihop).

Bokens längsta kapitel behandlar dock främst mat och dryck: hur smaker sätts samman av de begränsade rena smakerna och de mer komplicerade lukterna (och om människan är dålig på att vädra så är den riktigt bra på att använda luktsinnet för att känna av vad den tuggar på). Man får också recept, och veta varför vilka saker brukar kombineras.

Som sagt, det är mycket anekdoter också. Ibland av tveksam relevans, ibland mer direkt kopplade till någon upptäckt. Dessutom är boken fylld av illustrationer hämtade från konstens värld: det finns visserligen också skelettformler för de som intresserar sig för sådana, men bildmaterialet är värt en särskild eloge.

En bra bok för de som intresserar sig av allehanda naturvetenskap.… (meer)

Egentligen vet jag inte om den kemi som Ulf Ellervik beskriver i Ond kemi alltid är så värst illvillig (utöver det uppenbara att vetenskaper endast undantagsvis i sig själva bär på någon moralisk laddning): visst, gift, vapen och droger är sådant man i normalfallet undviker (undantag finns: gift kan användas även mot sjukdomar, droger kan vara relativt ofarliga som koffein, vapen kan användas även för jakt), men jag ser inte riktigt hur nedbrytningen av kroppen efter döden, eller dålig kroppsodör, skall ses som ondskefulla (det senare är i och för sig debatterbart).

Det är i varje fall en massa högst intressanta saker som redogörs för, vanligen i gränslandet mellan biologi och kemi: hur diverse ämnen agerar i kroppen och stör dess normala funktioner är temat i huvuddelen av boken. Sedan finns det lite om bränder och explosioner och annat trivsamt också.

För mig, som har gymnasiekemi men inte mycket mer, var det hela fullt förståeligt; för icke-naturvetare kan det möjligen vara mer förvirrande. Som exempel på nivån kan sägas att streckformler anges för de flesta föreningar som presenteras, visserligen utan att de är direkt nödvändiga för förståelsen, men de förklaras inte heller närmare i huvudtexten. Det finns en uppslagsdel också, vilket jag förmodar är anledningen till den annars ganska slumpartade kursiveringen av ord.

Jag saknar dock ett mer sammanhållet kapitel om miljögifter; det finns några sidor om sådana, men de hade gärna fått överta utrymme från kapitlet om kroppslukter, vilket känns mer som obehaglig än ond kemi. Annars är boken bra och tycks fylla sitt syfte att lära ut en aning kemi till intresserade.… (meer)