Jonathan Lindström

Kas nüüd autori teooria 100% paika peab, aga esitatud veenvalt, kaetud faktide ja loogilise arutlusega ning hästi kirjutatud. Sellest küljest me oma ajalugu eriti vaadanud ei ole. Aga tasub küll. Kasvõi see, kust ikka taanlased oma Dannebrogi said (autori väitel üldse mitte Tallinnas, see on vaid hilisem legendi mugandus). Tegelikult on raamat rohkem piiskop Andrease elulugu, mille kõrvalliinides ka eestlaste ristimine ja rannarootslaste asunduste tekkelugu. Ja kõik see kirja pandud professionaalse arheoloogi poolt, kes ise põlvneb meie rannarootslastest. Hea!… (meer)

Jonathan Lindströms andra bok har liksom den första försetts med såväl titel som omslag som om de överhuvudtaget för tankarna mot arkeologi, så mot en sort som snarast utövas av män med piskor och snitsiga hattar, eller möjligen kvinnor med åtsittande kläder. Innehållet är dock något mer sansat: en skildring av en utgrävning av ett dödshus hörande till stridyxekulturen (så kallad eftersom de lade stor möda på att skapa yxor i sten som var lika vackra som odugliga, då de vid användning lätt skulle gå sönder).

Dödshusets konstruktion, innehåll och samtid skildras. Lindström gör det återigen genom att återge dialoger han hållit (och vad han ätit vid vissa av dem, vilket ger ett ganska märkligt intryck). Det är en hel del om olika kulturer (Mälardalen är ganska intressant historiskt, eftersom det var ett område där man först upptog jordbruket för att sedan överge det igen. Det kom dock tillbaka i form av ovan nämnda stridsyxekultur, som länge samexisterade med mer fiske-och-jakt-inriktade gropkeramiker), mycket om vad vi kan läsa ut om stenålderskultur i allmänhet, och en del intressant om vad som gör dödshuset så enastående.

Det är en tunnare bok än den förra: dels eftersom författaren haft vett att inte upprepa sig mer än nödvändigt, så att en del material som kanske kanske är giltigt för båda inte tas upp mer än ytterst kort här, dels eftersom vi helt enkelt är på mer osäker mark, och med färre fynd. Under båda tiderna gjordes hällristningar, men där bronsåldersmänniskorna ritade ner lite allt möjligt tycks stenåldersmänniskorna främst varit intresserade av älgkor.

Författaren tar upp en del plats själv, men det är på det hela taget förlåtligt. I synnerhet i stycket om själva utgrävningen framstår det närmast som en självklarhet. På det hela taget är det en mycket läsbar bok om stenåldern.… (meer)

Jonathan Lindströms Bronsåldersmordet – om arkeologi och ond bråd död må ha titel och omslag att gråta över, men innehållet är bra. Väl är väl det, för femhundra sidor om en enda döing hittad på en uppländsk leråker skrivna i omslagets stil skulle vara helt outhärdlig.

Det mesta handlar förresten inte om Granhammarsmannen, i alla fall inte direkt: det är lika mycket en skildring av bronsåldern i stort, en hård tid, fylld av slit för de flesta, med ett klimat som visserligen var något varmare men man bodde i hus med betydligt sämre isolering, med små hövdingadömen, med handelsmän och slavar, med skickliga bronssmeder och vanliga läderhantverkare.

Det finns rätt mycket som går att komma in på utifrån en enda död person från tiden, i alla fall om den dödats i strid vid Mälaren och fått sjunka till botten med några av sina tillhörigheter: hade han avlidit mer stillsamt eller på en plats där närstående kunde ta hand om honom hade han kremerats och begravts på riktigt, och mycket mindre hade kunnat utläsas av osteologer och andra.

Många detaljer går att få fram förutom ålder, kön, längd och allmänt hälsotillstånd (ett nyss fint läknat brutet revben, slitningar i ryggen, en stel höger armbåge, infekterad tandskada) kan man via isotopmätningar ta reda på boplats, i synnerhet om man använder hans utrustning som ytterligare indicium, och komma fram till att han troligen var från nordöstra Skåne och nyss hade kommit till mälarbyggderna när han dödades av en man med bronsyxa efter en strid i vilken han mottog en mängd hugg som gav spår i skelettet.

Detta med hans hemplats visar förresten också på hur boken skrevs medan han undersöktes, för i många kapitel läggs en betydlig större vikt vid Uppland och Sörmland snarare än Skåne för att förklara ungefär hur hans värld varit: vad han ätit, vad han inte ätit, vem den lokale stormannen var, hur han skulle velat bli begravd. Man skulle önskat författaren lite mer tid att bli klar, men så har det tydligen inte blivit. Resultatet är därför långt ifrån onjutbart, men kanske ibland lite ofokuserat.… (meer)