John S. Major

Jag får av någon anledning minst lika stor glädje av att läsa böcker om böcker som böckerna själva. Därför äger jag numer fyra olika verk på temat »Böcker att läsa innan du dör«. Denna, senast införskaffade är också den äldsta. Den har fått den bisarra underrubriken »The classic guide to world literature«. Detta är enbart sant om världen tolkas som det som går att se från USA, speciellt nordöstra delen. Majors bidrag är tydligt: diverse klassiker som inte ingår i den västliga traditionen, som exempelvis en hel del kinesisk och japansk litteratur. Men likafullt är detta en högst amerikansk bok, med en hel del författare som exempelvis en tysk, fransk eller spansk skribent knappast skulle funderat över att ta med.

Det som finns är också högst konventionellt. Det är nästan rörande att i förordet få förklarat att boken är till för de som kanske inte hört talas om alla dessa författare men vill ägna sitt liv åt att bilda sig. Denna förhoppning har i alla fall det goda med sig att även om urvalet inte framstår som särdeles personligt gör i alla fall texterna och omdömena det: det här är ingen övning i att visa vem som bäst behärskar akademisk jargong, utan allt är skrivet på tämligen klar, om än intellektuell, prosa av någon med klara egna åsikter och mod att stå för dem.

I alla fall ett omdöme framstår som mycket klarsynt: att Freuds betydelse var i avtagande. Med diverse teorier om det sexuella psyket avskuddade framstår det för samtiden som ett tydligt tecken på att att åsikterna är tjugofem år gamla att författarna gärna framhåller när någon är homosexuell, eller kommer med utvikningar om udda familjeliv eller andra sexuella böjelser. Annat som gärna noteras: om någon inte är vit och om någon inte är engelsktalande.

Förutom den tunga inriktningen mot engelsk litteratur kan urvalet naturligtvis som alltid ifrågasättas och diskuteras i detaljer – den stor del av nöjet med den här typen av verk är ju att missnöjt undra varför i hela fridens namn någon egentligen kan tycka att allt av Shakespeare verkligen behöver läsas men inget om Sherlock Holmes, eller för den delen något som har minsta doft av genre (det är nästan så man önskar att de inte skulle tagit med Tolkien i den avslutande samlingen med hundra författare de inte riktigt vet vad de skall göra med; det hade nästan känts ärligare).

Men även detta är väl tecken på ändrade tider: den typ av uppdelning i seriös och populär kultur författarna håller sig med har alltmer förlorat aktualitet. De skrev vad de tyckte, och om inte annat så kan man säga att det de skrev blev betydligt mer underhållande i sig självt än vad deras efterföljare mäktat med.… (meer)