Johan Ludvig Runeberg (1804–1877)

Som tidigare noterats här är 2009 utsett till märkesår, till åminnelse av att det är 200 år sedan Sverige och Finlands vägar skildes. För den som vill öka sin kunskap om vad som hände de där två krigsåren har det kommit ut en mängd böcker, men ändå är troligen det mest läsvärda man kan få tag på någon annoterad upplaga av Fänrik Ståls sägner. För visst kan man hålla på att älta det Cronstedtska uppgivandet av Sveaborg, eller avslöja att de finska trupperna knappast var sådär uppoffrande ädla som Runeberg skildrar dem, men när nu kriget ändå redan blivit stor litteratur så är det väl lika bra att gå på den med en gång?

Den Runebergska verskonsten är lätt att karaktärisera: teknisk fulländad, återhållsam i bildspråket, med enkla men välfunna rim, helt enkelt nästintill prickfritt hantverk som inte ställer upp några större hinder för läsaren (undantaget möjligen Molnets broder; svenska språket är inte byggt för hexameter). Nej, här får det allra pilligaste finliret stå tillbaka för kravet att berätta: nästan varje dikt behandlar en konkret händelse, inte många ställer frågor eller problematiserar. Innehållet är genomgående patriotiskt – de finska soldaterna tycker inte om att retirera, de finska soldaterna slåss för det älskade landet, de finska soldaterna är ärliga och duktiga, de finska officerarna rättvisa och omhändertagande – men ändå tämligen uthärdligt; patriotismen är trots allt ganska begränsad och klarsynt: Finland må vara det bästa landet på jorden och de finska trupperna kunde inte tänka annat än att göra sitt yttersta för att försvara det, men det innebär inte att ryssarna på något sätt skulle vara omänskliga, lägre stående varelser (någon annan hållning vore i och för sig omöjligt för censuren, men en dikt som Kulneff hade knappast kommit till om inställningen vore Runeberg helt främmande). Visst skulle man föredragit att slippa det evinnerliga retirerande för att istället själv få diktera marscherandet, och visst förekommer det vackra lik, men om det är en släktingtill den rikssvenska Karl XII-dyrkan är den ändå en aning mer realistisk.

Förvisso slår det hela trots allt över ibland; poängen i Soldatgossen är knappast acceptabel för någon med dagens syn på barnsoldater, att Runeberg låter »fritänkaren« (det vill säga ateisten) von Döbeln i slutet av Döbeln vid Jutas tacka Gud för segern känns plumpt, och även om man till slut kommer fram till att »ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott«, så har man innan dess drivit rätt friskt med Sven Duva. Då är det lättare att stå ut med det arga gycklet med Gustav IV Adolf i Konungen, eller avfärdandet av Klingspor i Fältmarskalken. Riktigt trevliga är dock porträtt som de av Lotta Svärd eller Gamle Lode – en slags svensk Stonewall Jackson i litet format – och en dikt som Landshövdingen kan vara den bästa teckning av civilkurage och gott ämbetsmannaskap man kan finna. På det hela taget är det ofta de små inkännande porträtten som ger den största läsglädjen.

Så, jovisst är det patriotiskt och en smula enögt, visst är det knappast de mest bländande dikter som står att finna, men det är ändå ofta så skickligt tecknade porträtt, så mänskliga detaljer, och så gott hantverk, att man kan ge Runeberg omdömet att

något tål han att klaga på
men mera hedras ändå… (meer)