Viktor Rydberg (1828–1895)

JiaHu Books är ett lustigt förlag: det tycks vara ett bolag baserat i Storbritannien som bland annat ger ut böcker på andra språk, däribland ett litet antal svenska klassiker som inte längre ligger under upphovsrätt: Almqvist Drottningens juvelsmycke och Det går an, Strindbergs Röda rummet och Fröken Julie, Fadren och Ett dromspel[sic!]: detta är begripliga val. Mindre begripligt är Viktor Rydbergs Singoalla, eller, som de kallar den på omslaget, »Signoalla«. Strindbergs antisemitism och misogyni må överses med tack vare hans mästerskap med språket, Almqvist framstår paradoxalt nog som den mest modernt sinnade av de tre, men den rasism som genomsyrar Singoalla torde göra den näst intill outgivlig idag, i alla fall utan ett nyskrivet förord. Det som finns gör det än mer uppenbart att JiaHu inte närmare granskat innehållet, för annars skulle rimligen inte hyllningarna av Albert Bonnier fått stå kvar.

Så mycket om förlaget; nu till själva verket. Singoalla handlar om en romsk flicka och hennes kärlek till den unge riddar Erland Månesköld, en kärlek som naturligtvis slutar i tragedi efter att han försökt rymma med henne bara för att finna att hennes far gör honom till gisslan för att kunna smita undan med de skatter som lägret rövat ur ett kloster. Lägg till trolldrycker, prästeliga suggestioner och annat, och Erlands kärlek perverteras och förbyts, så att han under senare delen mycket symboliskt kommer älska en ljus nordisk flicka under dagen men den mörka Singoalla nattetid. Det hela slutar i tragedi, med nästan alla döda av pest och mord.

Som sagt är det djupt rasistiskt, med nästan alla fördomar mot romer inprickade (de kallas förvisso inte zigenare rakt ut, men det är ändå uppenbart att det är vad de är): de är otacksamma, sluga, mordiska, tjuvaktiga, stolta, vissa vedervärdigt fula. Lägg därtill senare delens symbolism, och det är en mycket otrevlig bild som uppmålas, som inte ens den annars tragiskt oskyldiga Singoalla helt undkommer. Svenskarna skildras lika rasistiskt, som ljushyllta, ordhålliga, överlägsna. Detta är snarast en provkarta på de värsta avarterna i den romantiska rörelsen.

Samtidigt finns det mycket som är mer gott: naturskildringar, Erlands och Singoallas unga kärlek, den stolte, mörke Assim som är den ende som i sig själv rymmer komplexitet, utan att likt Erland fått den påtvingad sig. Detta är knappast nog för att rädda verket som helhet, men gör i vilket fall att läsningen inte är helt utan njutning.… (meer)

Viktor Rydberg, whose 1881 poem about a tomten on a remote Swedish farm - tomtes (known as nisse in Norway and Denmark) are diminutive dwarf or gnome-like beings from Scandinavian mythology, said to look after farms and farm-dwellers - was the inspiration for Astrid Lindgren's beloved picture-book, The Tomten, was also the author of a short story featuring a tomten, first published in 1871, in the pages of a local newspaper. Lille Viggs äventyr på julafton (literally, "Little Vigg's Adventures on Christmas Eve"), is adapted here by Linda M. Jennings, from a translation done by Lone Thygesen and George Blecher, and sets out the story of a young orphan named Vigg, who anxiously awaits the return of his adoptive parent, Mother Gertrude, one Christmas Eve. Watching at the window, Vigg is surprised to see a small sleigh, pulled by tiny horses, pulling up before his cottage, and even more surprised to find himself confronted with the Christmas Tomten, who invites him to join in a magical journey as he (the tomten) dispenses holiday gifts to both worthy and unworthy. Eventually finding their way to the Hall of the Mountain King, Vigg and the Christmas Tomten are witness to a yearly ritual, in which the world's good and evil deeds are balanced against one another, with the fate of the beautiful princess hanging in the balance. Will Vigg's thoughtless ingratitude, when offered a useful (rather than playful) gift tip the scales the wrong way? Or will Mother Gertrude's many kindnesses even things out...?

A sweet holiday tale, once which draws upon traditional Swedish folk beliefs, The Christmas Tomten is an interesting mix, to my way of thinking, of old-fashioned morality, and progressive optimism. On the one hand, you have the climactic judgment scene, with its explicitly didactic purpose of inculcating gratitude in young people, for the blessings they do enjoy - I was reminded of the conclusion of Hans Christian Andersen's The Little Mermaid, in which the heroine's eventual fate depends on children being good or bad - but on the other hand, you have the episode in which the Christmas Tomten convinces a runaway farm tomten to return to his post, despite the drunkenness of the father of the family, and the shrillness of its mother, holding out the hope that help (in the form of kindness and gifts) might change them for the better. The artwork, done by Harald Wiberg - whose other tomten-related titles include Astrid Lindgren's The Tomten and The Tomten and the Fox, as well as his own Christmas at the Tomten's Farm - is just lovely, as one would expect. I think that the scenes here are a little more colorful, than in some of Wiberg's other books, but that doesn't surprise, as so many of them are indoors, and feature a different kind of light, than the winter-night landscapes so common in the others. Recommended to all young tomten lovers, and to anyone who enjoys Wiberg's artwork!… (meer)