Birger Sjöberg (1) (1885–1929)

I genren humor är nog Fridas visor (den bok jag har med titeln omfattar hela Fridas bok och delar av Fridas andra bok) det snällaste man kan tänka sig: Birger Sjöberg driver visserligen med småstaden och dess innevånare, däribland berättarpersonen, ett butiksbiträde som läser Nordisk familjebok, fantiserar sig bort ibland och svärmar med sekreteraren Frida, men det är så snällt så det knappt märks – speciellt idag, när allt täckts av en förlåtande patina.

Ibland syns visserligen de pekorala inslagen, men i regel är det snarast den omskurna världen i den lilla staden och drömmen om världen utanför som sätts under ett vänligt förstående ljus. Humorn är av den milt överseende typen, den man känner inför väldigt unga människor som man är säker på kan få leva med sin oskyldiga syn på världen ogrumlad under lång tid framåt. Visst hoppar en svartsjuk demon tillfälligt fram när Frida får hjälp med en kappa, men överlag tycks livet harmoniskt.

Faktum är snarast att utan den milda ironin skulle det hela nog blivit väl mjäkigt och snällt. Frida och kaveljeren är goda människor, och sådana är överlag inte de mest spännande när de inte har några större problem att tampas med. Här lämnar man dem med ett lätt leende på läpparna.… (meer)

Det är tydligt att Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes skrevs för snart ett århundrade sedan: inte för att motorn i större delen av handlingen, diverse stadsbors aktieköp och senare ruinering, inte skulle kunna användas idag, utan för att efterräkningarna för de som kan sägas vara ansvariga inte skulle det: här gör även herrar fondmäklare och bankdirektörer personlig konkurs, utan minsta skymt av statliga pengar eller fallskärmar.

Annars är det en mångröstad skara som får utrymme: huvudpersonen Bengt Erlandsson, journalist och misslyckad skald, hans vänner Första fiolen, stadens Casanova, samt Karl August, släktkär och talandes västgötska, om än en märklig variant av denna ädla dialekt. Tillsammans lånar de pengar, bildar bolag, och köper aktier, drömmandes vackra drömmar om ekonomiskt oberoende, men ack: aktiemarknaden är nyckfull och snart återstår endast skulder och brustna drömmar. Förutom dessa följes även andra av stadens medborgare, dagdrivare och direktörer, skvallerkärringar, fyllon och hovmästare, ingenjörer och pensionatsskurkar – den senare en alldeles förträfflig skapelse, inbiten ungkarl, pensionatsbesökare och privatfilosof, betraktare av mänsklig skröplighet.

Handlingsmässigt är det alltså rätt splittrat: satiren och gycklet med de ibland väl fåniga personerna står för det mesta framför idéer om övergripande handling, och man blir närmast irriterad på styckena som handlar om de ekonomiska bekymren. Bättre då med de kärlekshistorier som också ger lite struktur, även om de främst kommer fram i andra halvan.

Skall man jämföra med något ligger väl Röda rummet närmast: samma vittomfattande satir, framhjälpt av en journalist till huvudperson, men här mycket, mycket mer vänligt stämd till människorna: en tjuv hamnar i finkan, och några personer framstår som genomgående fåniga, men annars är det hela präglat av stor mildhet mot människorna: till och med de direktörer som gjort konkurs hämtar sig till slut på någorlunda hederliga sätt. När allt är över kan kanske huvudpersoner grumsa lite över förlorade pengar, men glädjas desto mer över vad som vunnits istället.… (meer)