Yens Wahlgren

Jag blir inte riktigt klok på om jag gillar Yens Wahlgrens Liftarens parlör till galaxen eller inte: den är onekligen skriven med stor kunskap om, och stor kärlek till de olika fiktiva världar där de likaledes fiktiva språken som är det egentliga ämnet uppträder: för att ta några exempel på vad som behandlas mer ingående kan nämnas språk i Tintin (främst då syldaviska), klingon och Tolkiens alvspråk, men även kanske lite mindre välutvecklade språk som de läten Pingu gör, utomjordiska språk i Star Wars och kvinnospråket láadan, eller för den delen nadsat och språket i Voynichmanuskriptet.

Samtidigt är det en bok som behöver mer redigering, med flera upprepningar och stycken som ibland ser ut att endast vara en lätt redigerad uppsats. Det är kanske inte underligt att mer inte kan sägas om språk som endast i några få fall kan sägas vara någotsånär kompletta (egentligen är det väl bara klingon som är tillräckligt utvecklat för att det skall gå att översätta litterära verk till det utan att man behöver hitta på alltför många nya ord), men det blir ändå lite hattigt när det som mest presenteras några ord och fraser och några framträdande grammatiska egenheter. Och omslagets »101 språk som egentligen inte finns« är en stark överdrift; vissa av dem nämns bara i förbigående eller finns i högsta grad, även om de är mer eller mindre konstruerade (nynorska). Och varför är inte den avslutande listan över språk som behandlas i boken ett riktigt index?

Med detta sagt: det är kul att läsa om all den möda som lagts ned på att konstruera språk, i vissa fall först bara som rekvisita i någon scen som sedan växt okontrollerat, i andra fall ett medvetet försök att bara skapa läten som låter som språk (även vid mer noggrann granskning) och som kan förmedla vissa saker, men som egentligen inte har några regler (tänk Linus på linjen och Pingu, vars läten för övrigt skapats av samme skådespelare). När man är färdig undrar man dock lite om det inte var något mer.… (meer)