Det tredje bandet i Peter Englunds serie om första världskriget, berättad utifrån en mosaik av samtida dagboksanteckningar, skildrar de blodiga storoffensivernasår - 1916. Efter 1914 års glädjeyra och 1915 års dödläge visade 1916 en gång för alla den mänskliga katastrof, det totala krig, som konflikten hade urartat i. Vid slagfält som Somme och Verdun offrade hundratusentals soldater sina liv för några ynka meters framflyttning av frontlinjen. De dagböcker som Englund väver sin skildring utifrån vittnar i ständigt ökande grad om skräckupplevelserna i skyttegravar och sjukhus. Vid årets slut räknade såväl ententen som centralmakterna en miljon dödade, sårade eller saknade - och detta utan att ett genombrott kunde skönjas.

Det tredje bandet i Peter Englunds serie om första världskriget, berättad utifrån en mosaik av samtida dagboksanteckningar, skildrar de blodiga storoffensivernasår - 1916. Efter 1914 års glädjeyra och 1915 års dödläge visade 1916 en gång för alla den mänskliga katastrof, det totala krig, som konflikten hade urartat i. Vid slagfält som Somme och Verdun offrade hundratusentals soldater sina liv för några ynka meters framflyttning av frontlinjen. De dagböcker som Englund väver sin skildring utifrån vittnar i ständigt ökande grad om skräckupplevelserna i skyttegravar och sjukhus. Vid årets slut räknade såväl ententen som centralmakterna en miljon dödade, sårade eller saknade - och detta utan att ett genombrott kunde skönjas.

Med året 1916 har Peter Englund kommit till de stora, meningslösa slagen: nu hamnar flera av de personer han följer vid Verdun eller Somme, med resultat att de i nästa band kommer att markeras med ett litet kors, efter att ha offrats inför kulsprutor, spärreld eller gevärskulor för att krigets gudar skall förmås förläna endera sidan ett litet stycke mark, ett namn på en karta och något för propagandan.

Andra drar sig fram på andra sätt: hamnar i fångenskap, försöker undvika att tvingas återvända till fronten, sitter i fortsatt förhatlig overksamhet, hamnar på dårhus, återvänder hem brutna, eller försöker bara få mat nog för vardagen. 1916 är inte ett gott år för någon, förutom råttorna, och krigströttheten börjar skina igenom: någon ser matupplopp, andra hur soldater invalidiserar sig än tvingas återvända. Finns det ännu något av entusiasm krossas den av fiendeeld (Billie Nevill, officer i ett Kitchernerförband, tycks inte riktigt ha förstått vad kriget är och tar en stormning som en lek; resultatet är det som kan väntas).

Samtidigt finns det sådant som trots allt kan vara värre än en snabb död: att tvingas se ockupanternas övergrepp (redan under första världskriget började Tyskland behandla Östeuropa som en kolonial bakgård från vilken de kunde hämta vad de ansåg sig behöva) och den misär som väntar, att hamna i fångenskap som nästan övergår i dödsmarsch, eller bara att vara i främsta stridslinjen under längre tid. Även om en person som Oskar Kokoschka framstår som något av en posör och lätting kan man förstå att han använder samma kontakter som en gång gjorde honom till husar för att nu slippa strida igen.

Det värsta av allt? Det återstår nästan två år av elände, och att de flesta skulle hälsa vetskapen om det med viss glädje: det innebär i alla fall att plågorna någon gång kommer ta slut. ( )