En gång hade Wulff-Hansen riktat det där geväret mot en person och stått still och avvaktat tills något inträffat som fått honom att sänka vapnet - kanske för att en fluga slagit sig ner på gevärspipan eller för att han föreställt sig kommentaren "Så typiskt..." beträffande någonting som inte alls var det - och i detsamma som han lösgjort fingret från avtryckaren hade han vänt sig om och gått från platsen; kort därefter var han i sådant tillstånd att han inte ville minnas vem det var han siktat på.