En sovjetisk roman - skriven efter revolutionen - som tydligt går i de gamla ryska mästarnas fotspår. Och blir därför lite pompös och överklasslismande. Men ändå mycket mer jordnära än de fantastiskt tunga tegelstenarna (som tex Dostojevskijs "Idioten" och "bröderna Karamazov"). Då de gamla mästarna förhärligar överklassens intriger som kommer sig av deras sysslolöshet, inför Fedin i "Ung kärlek bråd sorg" även lite arbetarverklighet - romanen blir mer allmängiltig. Men riktigt intressant blir det (nästan) aldrig. (Ivar Lo-Johansson sa att allt "allt intressant sker i arbetarklassen".)

Dessutom är "Ung glädje bråd sorg" den första delen i en trilogi. Och det är tydligt, för intrigen är inte på något sätt avslutad när sista sidan är läst. Men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att söka upp de återstående delarna, och därmed får jag aldrig veta hur det går i de olika karaktärernas våndor... ( )