Innan Sven Hedin komprometterade sig politiskt var han känd som upptäcktsresande (låt vara att Strindberg gjorde sitt bästa för att punktera honom) och författare. Hans upptäckter var främst i den region som idag mest förknippas med kinesiska försök att »utbilda« bort uigurerna, där han gjorde ett flertal resor, i synnerhet gällande den mystiska sjön Lop Nor som enligt klassiska kinesiska källor skulle ha varit belägen betydligt längre norrut än de större sjöar som vid tillfället kunde återfinnas i regionen. Hedin lyckades slutligt visa att Lop Nor flyttade sig över årtusendena, när floden Tarim bytte strömfåror och uttömde sitt vatten i olika delar av Lop-öknen. Hedin hade den märkliga turen att få sina teorier därom praktiskt bekräftade, när den under hans livstid åter bytte fåra och efter 1600 år återgick till den fåra som han runt år 1900 följt och upptäckt resterna av det gamla väldet Lou-lan, en gång en hållpunkt på sidenvägen.

Detta skifte föranledde honom att återvända för att åter utforska Tarim, den här gången med kanot, vilket ledde till tre nya samling böcker; här gäller det närmast den sista av dessa, Den vandrande sjön, som förutom nämnda kanotfärd också behandlar ett försök att utifrån Hami försöka hitta en bilväg till Lop Nor för att öppna en ny sidenväg.

Hedin skriver klart och redigt, han byter tempus för att ge liv åt en annars ganska torr berättelse, som han tydligt kämpar med att ge ett sken av vetenskaplighet: han ger såväl vattenflöden i stora floder som temperaturer med orimlig noggrannhet, han försöker övertyga om att det hela är hydrologiskt mycket viktigt och inte bara ett sätt att en sista gång få kreera rollen som den store upptäckaren (även om han erkännsamt framhåller att yngre krafter är mer aktiva än han förmår), och han tycks ha förbaskat roligt. Teckna kunde han också, och första halvan innehåller många fina skisser, liksom en hel mängd foton.

Förutom att en gång för alla kunna knäppa tvivlarna på näsan, samt en del biologiska observationer, tycks dock det hela i efterhand rätt dödfött: av den bilrutt han hoppades på har inte blivit av, de kartor som noggrant upprättades över Tarims nya delta måste ha åldrats fort då de redan under färden flera gånger noterade hur erosionen inverkade på strandlinjerna, Lop Nor är inte längre en sjö utan har åter torkat ut, denna gång utan att Tarim lagt om kursen. Öknen runt omkring har använts för kärnvapentest; folket där utsätts idag för kinesiska statens omsorger. Kvar finns endast Hedins skildringar: sämre minnesmärken har upprests. ( )

Sven Hedin, one of the world's greatest explorers of Central Asia, recounts in this later volume (which chronicles his travels in 1934) how he solves the mystery of the "wandering lake" of the Taklamakan Desert, so-called because of its wandering location on those maps that recorded its presence over 2000 years. If you want to know the answer, read the book, but first read his earlier more seminal works of his travels and adventures in the region so you understand that this trip was also one of nostalgia for this great Swede, for it was also his last to the region. He recounters old friends and former 'staff' (such as the [in]famous Ordek) and travels along many of the same roads and waterways he had travelled in the past. He draws comparisons between his 1901 travels and those of other explorers, sketches, uncovers new graves and mummies and burial grounds, but none of the importance of his discovery of the dead desert city of Loulan, for which he is best known. A charming and easy read and greatly enhanced by Hedin's wonderful personal sketches.

The volume would have benefited from a decent map showing in clearer type the routes and sites visited and travelled but the inclusion of several black & white photographs from this expedition was an unexpected bonus in a paperback.

Sven Hedin's reputation waned in later life due to his political sympathies during WWII, hints of which are revealed in the work when some of his local workers disappoint him by slacking off and lying, but one can't help but think about what sort of man faces the Taklamakan without a grain of fear but rather reveled in the challenges and discoveries that lay around the corner. ( )