Det var egentligen märkligt redan med Rasmus på luffen, detta med att ha två olika huvudpersoner med samma namn, men när Astrid Lindgren använder det en tredje gång undrar man vad tusan det är hon vill säga?

Nå, det är i alla fall samma genre som de två tidigare böckerna med en figur med det namnet: brott begånget i idyll som löses av barn. Den här gången har alltså hjälten Rasmus hjälp av sin vän Pontus, och kanske inte så mycket hjälp som stöd av sin hund Toker. Brottet ifråga är inbrott, brottslingarna i fråga är svärdsslukare respektive allmän slusk, och det hela ordnar naturligtvis upp sig till slut, inte helt utan hjälp från Rasmus far polisen.

Intressantare är då allt kringliggande: Rasmus förhållande till sin storasyster Pricken – det är riktigt skönt att läsa om två syskon som uppriktigt gillar varandra, trots åldersskillnad och att de ibland tycker den andre är lite löjlig. Föräldrar är här som vanligt inte helt förstående inför pojkars behov av att gå på tivoli utan att ha läst sina läxor, men är annars rätt trevliga typer, som inte ens har något agg – snarare tvärtom – till ens lilla, inte helt väluppfostrade hund.

Skojig är också den svärdsslukande skurken. Nog för att han kan vara hemsk nog (dock inte lika hemsk som sin ruskige kumpan), och inte för att man riktigt kan uppskatta någon som hotar ens hund, men sällan har väl en arrestering tagits med sådant storslaget jämnmod och sådan humor som denna. Synd bara att han samtidigt skall vara något av en rasistisk nidbild.

Rasmus, Pontus och Toker är kanske inte riktigt lika rolig och spännande som böckerna om mästerdetektiven Blomkvist, men är å andra sidan lämpade för en något yngre publik. ( )