Jag minns att jag som liten gillade Bertil Almqvists barna Hedenhös, en barnbok som i en skrattspegel avbildade världen (i synnerhet Sverige under sent fyrti- och tidigt femtital): Sten och Flisa bodde med mamma Knota och pappa Ben på Stockholmen, hade en hund som heter Urax och en ko som heter Mura, anordnade urlympiska spel och ibland for de till Urjork i Amerika eller till Kanarieöarna. Olika företeelser återgavs i stenåldersskepnad – i Köpenhamns motsvarighet Flintehamn gick de på Tjovalivat (galen etymologi är ju en svensk paradgren), i Amerika träffade de på Urokeser och vagnfabrikanten Urford.

Att läsa om det som vuxen visade sig ungefär lika roligt som jag hoppats på: visst är det småfånigt, men det är ju just det som är charmen. Det är ju förvisso helt uppåt väggarna med en stor stenmur som markerar gräns mellan sten- och bronsålder, varvid man måste byta ut stenyxor mot diton i brons, men samtidigt väldigt roligt, liksom den parisiske modeskaparen Diur, eller färdmedlet hem från Amerika: ett flygplan drivet av explosivt ur-an. Själva historierna är ju mest ursäkter för att få se så många områden som möjligt och få meddela vissa kunskaper om världen (även om det ibland inte är helt lätt att skilja på vad som är rätt och vad som är påhitt; bland annat förekommer René Malaises atlantisteorier). I synnerhet den tidiga resan till Egypten visar prov på detta: där är det verkligen en slags stenåldersegypten som uppvisas, inte det moderna Egypten utstyrt i päls och stenyxor, och följaktligen mindre intressant än de mer halsbrytande Amerika- och Parisfärderna. Nåväl, Barna Hedenhös har behållit en hel del av sin charm, och är fortfarande trevliga bekantskaper. ( )