I essäsamlingen Folk som sjöng får vi bland annat veta hur Röde Orm blev till men även läsa om historiska ämnen och karaktärer, verkliga som fiktiva, personer med gott minne, Arthur Conan Doyle, Robert Lee, Emily Brontë och Henry David Thoreau.

Det är först vid denna genomläsning av denna postuma essäsamlingen som det slog mig att titeln är felaktigt: varför finns i titeln en singularform av verbet när subjektet otvivelaktigt är plural? I »Hur ›Röde Orm‹ blev till« brännmärker ju författaren dem som »fördärvade och fördärvliga«, och ändå finner man en sådan rubrik på såväl samling som en av essäerna i den.

En markering för att citatet ovan kan vara felaktigt är möjligen på sin plats; jag anser mitt minne för sådant som tillfyllest, och har därför plockat formuleringen direkt ur det. Därför är det som författaren i »Personer med gott minne« påpekar mindre säkert än om det gjorts av någon med mindre tilltro till sina sådana fakulteter som hade slagit upp det. Själv kan han med lugn föras till den grupp han i essän behandlar, även om han troligen själv skulle protesterat att hans förmågor på området vore långt lika uppseendeväckande som de personer han anför. Detta är möjligen sant, men efter vad som på andra håll berättats vore de ändå imponerande nog.

Samlingen bjuder i huvudsak på nummer som av olika skäl av författaren aldrig avsetts för publicering i sina under livet utgivna samlingar: ett par nummer är så tidiga att han i dem letar efter formen, ett par är bokrecensioner utan alltför mycket lyftning till allmännare nejder, en är företalet till hans översättning av »Walden«, en är ett bidrag till en festskrift, en ett ratat fragment ur Den lustgård som jag minns, en en resignerad betraktelse över den svenska neutraliteten och dess betryckande brist på hjältemod. Om dessa kan man säga att de första är vittne om att vissa författare redan från början står på en nivå de flesta bara sträva efter, att festskriften är något för personlig, att betraktelsen är förvånansvärt framsynt och realistisk inför den svenska politiken skulle se ut, och samtidigt ett avståndstagande från den hjältedyrkan han ibland anklagas för. Utöver dessa finns ett par nummer som skrevs först efter hans sista egna samling och därför inte kunnat tas med i någon sådan, samt två som visserligen hade kunnat komma på fråga, men där i alla fall den om Robert E. Lee troligen skulle byggts på ytterligare innan den medtogs.

I vilket fall, det är denna sista grupp, samt recensionerna, som är bäst: de senare eftersom man får se vad Bengtsson uppskattade, samt att de ibland (främst i de om reseskildringarna) innehåller längre stycken som kanske hade kunnat bli en komponent i en mer fristående essä. Hela samlingen är dock av Bengtssons höga kvalitet, med endast något undantag där ämnet är något för smalt för att ens författarens sympati riktigt skall räcka till. ( )