Patron Jon Esping är en välbärgad godsägare med oslipat sätt och obefintliga läs- och skrivkunskaper. En dag ingår han ett vad med Jespersson att han ska bli kyrkvärd, inte för att han är speciellt religiös utan för äran. Utöver detta bjuder Esping till stort bröllop som sent kommer att glömmas.

Jag vet inte om det är mitt fel, men trots deras sedan länge etablerade goda rykte tycks varken Albert Engström eller Fritiof Nilsson Piraten ha kunnat imponerade närmare. Alstret av sagde pirat som här kommer anmälas är Bock i örtagård, vilken återger den gamle kreatursskojaren Espings försök att först bli vald till och sedan uppträda som han tror anstår en kyrkvärd – vilket inte är helt lätt när han tydligen aldrig tidigare besett en kyrka från insidan.

Humorn tycks snarast bestå i uppradandet av diverse groteska scener, i början riktade mot personer man inte riktgit förstår varför de gjort sig förtjänta av löje, men sedan tack och lov mer inriktade på den oefterliknerlige Esping och dennes bravader – han knackar på porten när han skall in till kyrkan, tvångsdöper sina statare och gör det konkubinat han lever i aningen mindre iögonenfallande genom att låta hustru och älskarinna byta rum. Scenerna är väl inte dåliga i sig, men jag tycks ha svårt att riktigt njuta av denna sorts humor där man främst koncentrerar sig på dråpliga bilder. Fars är inte min genre, helt enkelt.

Annars är det stundom gott schvung i pennan; inledningskapitlets beskrivning av smörgårdsbordet på hotell Horn är omtalat. Där finns det något att bygga på; inte den råa farsen men den njutning man får av god stilistik. Tyvärr får denna aldrig riktigt utrymme att lysa.

----

Förra gången jag läste Fritiof Nilsson Piratens Bock i örtagård kunde jag inte riktigt uppskatta efter förtjänst: jag var ovan vid hur Piraten lade upp sina historier, och även om jag kunde se den goda stilen i flera stycken så framstod personagerna som fyller berättelsen som groteska och humorn som grov. Nå, dessa drag har nu hamnat i bättre perspektiv, och även om det farsartade kvarstår så skymmer det inte lika mycket att överdrifterna egentligen bara är de som kan förväntas hos en god historieberättare som inte bryr sig nämnvärt om litterär realism.

Kreaturshandlaren och patron Jon Esping, analfabet, autodidakt, stordrickare, skojare och skörlevnadsman, framstår fortfarande som absurd men också som mer skuren ur verkliga livet än många andra romanfigurer med liknande ställning: hans skröpligheter och goda sidor tycks mindre av schablon och mer av komplicerad människa. När han till följd av en blöt natt bestämmer sig för att bli kyrkvärd så innebär detta faktiskt inte bara dråpligheter, utan i alla fall ett litet uns av moralisk rustning, låt vara att det främst mynnar i något inskuren alkoholranson och att hustrun får en något mer upphöjd plats, i alla fall om söndagen.

När han även skall ordna med dop och bröllop för statare är känslan att detta snarare är spel för statistiken. Och för att få målaren Vricklund att låta sitt samboförhållande med Elisa att övergå i giftermål tas en föga kristelig väg: hot om vräkning. Men bröllop ordnas, och till de mer tilltalande sidorna av Esping är en distinkt brist på knussel, så den påföljande festen blir något särdeles.

Det är inte alltför ofta man kan återvända till en bok och finna den ha tjänat på att åldras. Jag vet inte om det gäller Bock i örtagård: det är snarare läsarens ålder som gör att den idag framstår som markant roligare läsning än för tio år sedan. ( )

"Fritiof Nilsson Piraten var en fantastisk historieberättare!", lyder det stående epitet man så ofta hör om denne skånske författare. Och visst, han kan berätta historier. Men det känns som historierna han berättar blir bäst i andra fora än bokformen. (Jag föreställer mig Piraten hålla låda under glada middagar o dyl.) Precis som "Bokhandlaren som slutade bada" är "Bock i örtagård" uppbyggd av en serie historier radade på varandra, snarare än en innehållsrik berättelse. Detta ter sig för mig lite irriterande, och det uppstår ett otillfredsställt behov av personlighetsfördjupningar.

"Bock i örtagård" har dock flera förtjänster, inte minst Piratens förmuleringskonst är från och till lysande. Och inblicken i det "gamla Sverige" tycker jag är intressant. ( )