Edelfeldt har haft som ambition att förstå hur människor kan dras till mer eller mindre skumma sekter. Genom huvudpersonen Petras fall målas ett ganska trovärdigt scenario upp med bakomliggande självkänsleproblem, kärlekssökande... hela kitet.
Men "Den täta elden" lyfter aldrig. Det blir aldrig sådär riktigt intressant. Och nästan innan det börjat tar det slut. Kanske slutet är det minst trovärdiga - det går lite för lätt.
Edelfeldt skriver på ett okomplicerat, lite för enkelt, språk som sköljer förbi som kranvatten. Alldeles odramatiskt. ( )