Den samling av biografier som vanligen benämns Historia Augusta, ur vilken Ingemar Lagerström översatt den första halvan under titeln Kejsarhistorier, är en tämligen märklig sak. Den börjar som en traditionell samling levnadsteckningar i Suetonius stil, låt vara att de enskilda styckena är mindre organiserade och kortare, samt att även avsedda tronföljare och upprorsmän som siktade på den kejserliga purpurn tagits med, men urartar allt mer och blir allt mindre trovärdig, för att någonstans mellan Caracalla och Alexander Severus (den förste som inte tagits med i denna översättning) snabbt förlora sig i fria fantasier och retorik.

Samtidigt är det en skrift som inte hur som helst kan skickas in i giftskåpet: de tidiga styckena är vad det verkar pålitliga och kommer ofta med intressanta uppgifter (det är till exempel den enda skriftliga källan till romarnas murande i norra Britannien), så många historiker har velat rehabilitera den.

Att något är fel framgår dock hyfsat tydligt redan vid läsandet av dessa mer trovärdiga partier: nog kan väl inte författarna (författaren?) mena allvar med allt detta tjatande om hur betuttade det romerska folket var i härskarnamnet Antoninus? Det är nästan pinsamt hur ofta det tjatas om det, och den närmsta förklaringen är väl att det är någon form av parodi. Att boken hänvisar till påhittade källor, ljuger ihop brev och förhållanden som är lätta att visa att de är felaktiga och tydligen dessutom låtsas ha riktat den till betydligt tidigare kejsare än författaren levde under (bevisat av vissa plagierade partier) gör en också misstänksam.

Nåväl, oavsett dessa problem är det en rätt blandad läsning: det finns massor av upprepningar och dispositionen är märklig, ibland förlorar sig författarna i vad som uppenbart är rena påhitten. Att översättningen ibland skulle behöva putsas för att bli mer naturlig hjälper inte heller. Att man istället får läsa om den omänsklige Commodus (ni vet, han från Gladiator) och dennes grymhet, den stränge Severus, filosofkejsaren Marcus Aurelius eller genomliderlige Heligobalus (som framstår som ett sådant under av kättja att man undrar om man skall tro på något av vad som skrivs om honom). Suetonius är dock och förblir betydligt bättre läsning, ur nästan alla avseenden. ( )