"En utomordentligt farlig situation men Agaton Sax' hjärna arbetar för högtryck - som alltid. Med ett oerhört vigt språng hoppade han av tåget och ner på bron. Men han hade felberäknat språnget. Han måste kasta sig åt sidan för att inte komma under hjulen. I samma ögonblick såg han en sista skymt av de två skurkarna som böjer sig fram och med ett vilt hånskratt blickade ner i vattnet djupt, djupt där nere.

Men ingen eller inget kan hejda Agaton Sax. Med sin utomordentligt skarpa hjärna och sin blixtsnabba beslutsamhet klarar han sig från de mest ohyggliga fällor. De mest fruktansvärda skurkar känner en rysning i hjärtat när de hör namnet - Agaton Sax!"

Den svenska litteraturen är inte direkt svältfödd på bra deckare riktade till barn; LasseMaja är långt ifrån först på scen. Förutom sådana stjärnor som Ture Sventon, mästerdetektiven Blomkvist och Tvillingdetektiverna finns även Nils Olof-Franzéns Agaton Sax, tidningsredaktör från Byköping, expert på gräliska språket, och allmän idiot.

I alla fall i sin första bok, Agaton Sax klipper till, uppvisar han samma idioti som så många andra amatördetektiver: en vägran att samarbeta med polisen taget till det patologiska. Han är visserligen själv misstänkt för att vara den som prånglat ut oerhörda mängder falska brosniska kronsk, men i alla fall: bevisen mot honom är knappast vattentäta, och när han till slut, efter att flera gånger ha försökt smyga på skurkarna, upptäckts, jagats, smitit undan och sedan börjat om igen, med samma resultat, faktiskt har fått reda på var de kan återfinnas så går han ändå inte till polisen, utan bestämmer sig av ren ärelystnad att sköta allt själv. Rätteligen borde han bli tillfångatagen och skjuten, istället för bara tillfångatagen.

Detta är egentligen bara det tydligaste exemplet på ett allmänt problem: fart har fått ersätta tanke, och om man för ett enda ögoblick stannar upp och funderar över handlingen så faller den samman. Detta gör att det till skillnad från t.ex. Ture Sventon knappast är riktigt njutbart för mogna läsare, som förvisso kan få viss glädje av att känna igen de förvridna namnen på länder och liknande, men annars måste uppleva boken som allvarligt underskattande. Att sedan Agaton tydligen blir fysisk illamående av att skurkarna äter – hemska tanke – vitlök ter sig snarast som dumt komiskt, även om det vid skrivandet knappast framstod som speciellt konstigt. ( )

The first in the children's series about Swedish crime-solver and Chief Editor, Agaton Sax, is still quite entertaining and not too dated, though it was first published in 1950. It's not as sophisticated as current children's novels, since, for example, our hero "develops" special skills on the spot - he reveals that he's a proficient ventriloquist the very second it comes in handy. He isn't perfect at what he does, though, and he gets discovered by the bad guys several times, which is quite endearing - a too clever little man from a hole-in-the-ground Swedish town would be too much. Classic Swedish character, which holds up surprisingly well after some 60 years. ( )