Om en författare på två försök misslyckas med att fånga mig är jag beredd att uppge denne som hopplös. Med Herr von Hancken har därför Hjalmar Bergman försuttit sina chanser, och kommer därför knappast vinna mer utrymme i mina bokhyllor inom överskådlig framtid.

Även om boken med den gamle, grinige och bittre titelpersonen, berättad av en något självgod före detta informator åt dennes efterblivne son, är bättre än Hans nåds testamente i det att det i alla fall inte råder mycket tvivel om vad som skall vara roligt, så är det inte det: huvuddelen av skämten är av den obehagliga typen »låt oss skoja med någon lättlurad«. Detta fungerade måhända i Don Quijote, men då bara för att skojarna var de som framstod som de mest fnoskiga och den gode riddaren själv var åtminstone på vissa plan överlägsen. Här är det istället någon form av fransk doktor och en kvinna i dennes sällskap som tycks stå för skämten (och det är alltigenom oklart vad de syftar åt), och den stackars von Hancken som råkar ut för dem: han förbereder en mottagning för kungen på den ort dit han och hans familj dragit sig för att dricka brunn, trots att han borde veta att kungen inte skall komma dit, och sedan skall han istället anordna revolution (det är sen, sen gustaviansk tid). Visst, han må vara en löjlig figur i sig själv, men just därför känns det bara fegt att tuta i honom än mer fånigheter. Fast humorn funkar knappt ens när inga utomstående är där och eggar: det känns bara sorgligt pinsamt.

Nej, Herr von Hancken är inte en bok jag kan riktigt tycka om: vissa scener må vara komiska, och figurerna är fåniga, men problemet är att det är allt de är: behållare endast innehållande vissa kvantum av olika skröpligheter, inte allsidiga människor. ( )