Idén är mycket hedervärd.
Men det blir lite tråkigt faktiskt, denna huvudpersons grundliga grubblande. För det är väl vad som händer under hela romanen. Tills, plötsligt, han får klart för sig att Coelhos svar på dessa grubblerier är alltför lättvindiga och rent antiintellektuella (jag håller med Vahlquist). Då får han plötsligt för sig att världen skulle bli en bättre plats utan Paulo Coelhos existens.
Kanske har han rätt.
Men det känns ändå som att författaren vill "bevisa" för oss läsare att hans grubblerier är så mycket djupare än de i exemplevis "Alkemisten". Men han tar i så han spricker. Bara man reflekterar lite över en pekoral som "Alkemisten" inser man att det bara är skräp. Man behöver inte ge exempel på "bra" filosoferande i det fallet. ( )