Gardell är så pricksäker i sina betraktelser av Sverige och svenskarna. ( )

(Review in English here)

Rena ångestmysen. Jag älskar Gardellböckerna där den centrala familjen består av dysfunktionell lätt-ocd-folk: såna som inte tycker att de förtjänar finnas, som är övertygade om att interagera med andra innebär att påtvinga sig på dem, som inte orkar prata med varandra på riktigt som folk gör på tv, och vars liv har fastnat i neurotiska mönster de inte lyckas rymmas från. Storstaden växer, man blir äldre dock känner sig inte särskilt mer vuxen, och den annalkande framtiden kommer att bli annorlunda på ett helt förväntat sätt. Dessutom är det jul, och då ska alla få stå ut med sin tilldelad roll. Och där skymtas den riktiga depressionen.

Allt detta presenteras i Gardells kortfattade stil som hittar precis rätt detalj att påpeka eller precis rätt uttryck att upprepa. Innehåll speglas i formen som det borde.

Har man vuxit upp i en sån familj kan man bara känna en blandning av beundran över att Gardell fångade mentaliteten så klockrent, samt en konstig slags nostalgi, en sån som man känner för världskända katastrofer ur ens barndom: nu, som vuxen, tänker man på dom som var inblandade och då inser man hur otrevligt det måste ha varit, men ändå kan man inte undgå känna sig lättad för att det hände längesen.

Lättläst ångestmys. Precis så känns den här boken. ( )

En av hans 3 bästa. Mycket humoristisk och lättläst. Familjedrama typ inget gay eller han mobbkillen.