Om konsten att läsa och skriva handlar inte om skrivregler, upplägg och läsande med plikt utan är en betraktelse över just läsandet och skrivandet. Lagercrantz tar upp sitt eget och andras läsande; här skriver han om "puddingläsare" och läsning som liknar narkomani. Mycket klokt har han också skrivit om hur det är att läsa en bok för andra gången.
Författaren svarar på frågan som så många ställer sig; kan man lära sig att skriva? Svaret ger han genom en jämförelse med att snickra stolar - hur duktiga blir vi på att öva? Han nämner viktiga saker såsom rytm, flöde och kunskap om ämnet man ska skriva om. I boken finns goda råd som kommer från andra författare, där tas upp vem en författare skriver för och hur man kan veta att det man skriver har ett värde.

Om konsten att läsa och skriva är en kort bok, men en som rymmer många tankar: om skrivande, om kritik, och om läsning i allmänhet. Det är mycket som hinner täckas: om läsning som moralförbättrare (fungerar knappast), om omläsning, om huruvida det är möjligt att lära sig bli en bättre skribent, om att läsa poesi, om brevskrivning.

Jag vet dock inte om det är en speciellt bra bok; kanske var jag lite distraherad, och visst finns det en del tänkvärda saker, men den lämnade mig i stort sett oberörd. Möjligen beror det på den fragmentariska karaktären, möjligen som sagt på dålig koncentration, men om den lyckades greppa tag någon gång så släppte den också snabbt.

Avrekommendera från läsning vet jag alltså inte riktigt om jag vågar: det kan ju hända att den växer när den fått stå på bokhyllan ett slag. Jag hoppas det, men tvivlar. ( )

Some very good thoughts on why and how one can read books. ( )