Klik op een omslag om naar Google Boeken te gaan.
Bezig met laden... Jan Lööfs serier. Vol.1 (2008)door Jan Lööf
Geen Bezig met laden...
Meld je aan bij LibraryThing om erachter te komen of je dit boek goed zult vinden. Op dit moment geen Discussie gesprekken over dit boek. geen besprekingen | voeg een bespreking toe
Geen bibliotheekbeschrijvingen gevonden. |
Actuele discussiesGeen
Google Books — Bezig met laden... GenresDewey Decimale Classificatie (DDC)741.59485The arts Graphic arts and decorative arts Drawing & drawings Cartoons, Caricatures, Comics Collections European Scandinavian SwedenWaarderingGemiddelde:
Ben jij dit?Word een LibraryThing Auteur. |
Det är rätt tydligt att Lööf stundom har två rätt allvarliga brister: han vet inte hur han skall börja en historia, och han vet inte hur han skall avsluta den. Han verkar överhuvudtaget inte ha någon riktig plan med vart han vill komma, så det hela vacklar runt lite hursomhelst med vändningar som verkar nästan lika oväntade för författaren som läsaren samtobegripliga slut. Ibland kan det här vara rätt skoj, men i längden blir det lite tröttande med alla robotar, tidsresor och märkliga manicker: i äventyret med tidsmaskinen hamnar Felix och professor Propp på det antika Rhodos, 500 f.Kr, där de träffar ett pelarhelgon(!) och en vetenskapsman märkligt lik professorn, som bor i kolossen (tydligen har bronset förvandlats till tegelsten) och har byggt en »orakelmaskin« som lyckat förutse de bådas ankomst, men inte skurkens planer. Sen tar Felix en sväng till uråldrig tid, där han letar efter T-rex-ägg (han lider tydligen inte av velociraptorfrossa), men lyckas för utom ett ägg även få med sig en grottmänniska hem. Sen hamnar han och grott människan på en skola för förbrytare, innan de tillsammans med skurkarna gör revolution i något latinamerikanskt land.
Att ta upp alla märkliga vändningar och konstiga situationer skulle bli alldeles för långrandigt; noteras bör bara hur han mot slutet börjar låna alltmer skamlöst ur litteraturen och hejdlöst hoppar från Den hemlighetsfulla ön till Tusen och en natt. På så sätt blir det alltmer en resa genom diverse pojkrumslitteratur, och faktiskt en alltmer kompetent berättad sådan –vilket gör att den senare, en aning valhänt berättade Ville blir än svårare att förstå sig på (även om den räddas av att både Kungen och Palme är med och slåss mot skurkarna).
Av de smärre styckena förtjänar väl främst Det sista uppdraget att nämnas, en liten pastisch på Tintin, där denne har kommit upp sig i åren, och testamenterats en summa pengar från Haddock. Dock med villkoret att han måste gifta sig inom en månad … Annars visar han här att han skulle kunnat bli en kompetent politisk teknare: stilen ligger redan nära karikatyren, och när han vänder sitt öga mot stadsarkitekturen lyckas han briljant visa spänningen mellan de dehumaniserande miljonprojekten och hur folk egentligen vill ha det.
På det hela taget är det alltså kompetent teknat, klumpigt berättat, kanske en liten aning för pojkboksnaivt, men i slutändan mycket charmfullt. ( )