Martin Kellerman

Rocky är en mycket pratig serie; det är inte ovanligt att texten får mer utrymme än det tecknade. Därför är upplägget i Kellermannen hälsar på samtidigt rakt motsatt och helt enligt samma linje: eftersom det är baserat på ett twitterkonto är texten ofta mycket kort, samtidigt som teckningarna till är rätt oväsentliga i sammanhanget; en underlig gubbe som säger någon rolighet, ibland med vissa drag som gör att man kan se att det är en stekare, en idrottare eller en gubbe i kalsonger och nätbrynja.

Satiren riktas vanligen inte så mycket mot som från något något: Kellerman tycks utgå från förnuft och anständighet istället för någon uttalad ideologi, så det blir kängor åt näthatare, aningslösa rikemän, kulturskymning, ett samhälle som tar ifrån gamla Agda pengarna när hon inte läser på internet, överdriven genuspolitik och allmän ytlighet.

Tyvärr blir det aldrig särskilt roligt: oftast är målen lite väl självskrivna, och de företrädda åsikterna lite väl uppenbara. Räddningen hade kunnat ligga i att skruva till satiren lite mer, eller att någon gång komma med något oväntat, men nu blir det hela lite väl fatt.… (meer)

Eftersom jag inte har DN så följer jag inte var dag Martin Kellermans Rocky. Ej heller har jag hittills köpt de album som kommer varje år, men jag har nu istället släpat hem den stora volymen med Rocky: samlade serier 2008-2013. Rocky är ju den mest uthålliga dagsserien i sitt slag i Sverige, så man får ha levt under en sten om man inte har koll på denna unga (numer inte så unga) kärlekssökande (numer inte så sökande) hund i Stockholm (numer även i Västerås), som dricker öl och pratar till dess ingen längre orkar höra på. En nedslipad Arne Anka, utan de vassaste kanterna och ojämnheterna i kvalitet.

Rocky vet ju också att han är med i en serie, så han jämför sig själv med Ankan när han en kväll är full och sjunger Bellman. Annars är hans liv betydligt socialare: han har inte bara en enda ständig vapendragare, han hänger i lägenheter och utomlands mer än på sunkiga barer, han kan faktiskt skaffa och behålla flickvänner över en längre tid (även om det förhållande med Edith som skildras till slut faller i bitar) utan att det förstör premissen. Han har dock liknande förkärlek för monologer, om än med mindre självsäkerhet och politiskt fokus. När Rocky håller utläggningar är det vanligen en idé han precis kommit på, och som senare knappast kommer höras av; det finns också betydligt mindre aggression och ilska, i alla fall mot den som han talar med. Han är dock också han normalt full när han gör det.

Rocky är en figur som åldras i realtid, men det är knappast anledningen till hans storhet som Karl Ove Knausgårds förord vill ha det till: det är snarare att han faktiskt inte är en karikatyr utan bara lätt renodlad. Någon skulle faktiskt kunna hålla hans utläggningar, eller bete sig så neurotiskt, bara inte fullt så konsekvent. Han är helt enkelt en så rundad figur man någonsin kan önska sig, samtidigt som han är väldigt rolig.… (meer)