Carl von LinnéBesprekingen

> Babelio : https://www.babelio.com/livres/von-Linne-Voyage-en-Laponie/824152

> Les notes sont prises sur des carnets, et donc il n'y a pas vraiment de rédaction ; la description est parfois un peu clinique, mais l'ensemble ne manque pas d'intérêt. Quelques croquis précis agrémentent et parfois aident la lecture. Il ne reste plus qu'à se lancer.
—Danieljean (Babelio)½

Lapinmatkan päiväkirja on merkittävä paitsi pohjoisen historian kannalta myös siksi, että se on ainoa Linnaeuksen omin käsin kirjoittama matkakuvaus. Myöhemmillä matkoillaan (Taalainmaa 1734, Öölanti ja Gotlanti 1741, Länsi-Göötanmaa 1746 ja Skåne 1749) hän usein saneli havaintonsa jollekin matkaseurueen jäsenelle. Ensimmäisellä matkallaan Linnaeus oli yksin ja omillaan, vailla ketään kenelle luennoida. Siksi juuri tätä kesän 1732 päiväkirjaa on totuttu pitämään hänen tuotantonsa henkilökohtaisimpana dokumenttina; näillä sivuilla tiedemies on vielä ”luonnontilassa”. Kenties epämuodollisuus ja tuoreus vaikuttivat siihen, ettei Linnaeus koskaan julkaissut päiväkirjaa. Se nousi yleiseen tietoon lopulta vuonna 1811, jolloin Lontoossa ilmestyi englanninkielinen käännös. Ruotsissa päiväkirja julkaistiin ensimmäisen kerran 1889, mutta kauan kaivattu tieteellinen laitos valmistui vasta vuonna 2003.
http://agon.fi/article/linnaeuksen-kaksi-lappia-alkuperaiskansan-onni-ja-kurjuus...

Den första av Carl von Linnés resor företogs när han var en tämligen oansenlig student, så även om det även finns en hel del av de mer tröttande dragen från senare resor – förbättringsförslag för jordbruk, nyttiga växter, geologi – och latinet är nästan ännu mer rikflödande, så är det ändå en lite mer lättflytande skildring.

I huvudsak tycks han ha undersökt dels växter och djur, dels samernas livsföring, dels vilka mjölkprodukter som framställdes: den som vill lansera nya sådana finner här rikligt material. Samerna skildras tämligen fördomsfritt: det finns lite av både den moderna människans beskäft samt beundran inför den starke jägaren, och även om han säkert fått en del om bakfoten så finns där ändå respekt nog för att det absolut inte skall vara plågsamt.

Det är tämligen ostrukturerat: betraktelser om klädesdräkter följer på något fynd av en blomma eller en dum prästman som försökt argumentera med den unge lärde. Ibland blir komiken ofrånkomlig, som när Linné räknar upp olika sorters rävar och de pris man får för deras pälsar, och däribland lakoniskt meddelar:

5. Röda rävar, gula till färgen.

Inget pris, bara en upplysning om kulören. Och redan några sidor senare får vi reda på, för säkerhets skull mestadels på latin, att

Kvinnfolks [livmoderslida] blir ej av [fetma vidare], snarare trängre, och ju magrare, ju större vagina.

Anmärkningen står i stycket om den »lulensiska prefekturen«, oklart dock hur allmängiltig observationen skall vara eller hur han nått till detta resultat. Nåväl, med tanke på hur Linné utformade sitt system för klassificering av växter är väl sådana observationer inte att förvånas över.

Carl von Linnes skånska resa blev hans sista på ständernas uppdrag, och är den mest utförligt skildrade: den lapidariska stilen med korta anteckningar om växter, djur, mineralier och sevärdheter har ersatts av mer utförliga skildringar av desamma, inklusive handledningar i hur man bygger hus, har död på vägglöss eller brygger vinbärsvin – de tvära kasten från ett ämne till ett annat består.

Den mer utförliga stilen gör att det finns fler saker att framhäva: hans insikt i att sandsten har bildats genom att sand pressats samman under ofattbart långa tidsperioder och att de »petrifikationer« man hittar stammar från djur som en gång levt i vatten, och hans totala acceptans av den naturliga följden att stora delar av Sverige en gång måste ha varit havsbotten är ett klart tecken på en skarp naturvetenskapare, liksom hans vilja att experimentera för att ta reda på just vilken växt det är som orsakar boskapssjuka. Nästan komiskt blir det när uttrycker sin skepsis mot slagrutor, som vid hans tid tydligen snarare detekterade metall än vatten, och hans fortsatta motvilja mot den trots att ett experiment som tydligen utföll i i alla fall någon mån i dess favör gör att man påminns om att skepticism mot sådana påfund ingalunda är något nytt fenomen.

Annars är några av hans favoritämnen flygsand – han återkommer gång på gång hur sådan skall stoppas –, tygfärgning – med hans samlade resor borde man kunna åstadkomma nästan vilken kulör man önskar – och därvid häftande merkantilism: varför skall man importera dyra växter söderifrån när man kan odla dem runt, säg, Ystad? I och för sig inser han – åtminstone ibland – denna teoris begränsningar, och förklarar varför man ifrån Skåne kan exportera säd samtidigt som man importerar till Stockholm, samt att det kanske inte är så jäkla lätt att hålla tobak eller valnöt i svenskt klimat. Liknande rättvisa visar han svedjebruket: trots att han är i grunden emot vad han ser som landförstörelse, så kan han ändå inse att det i vissa lägen är den enda möjliga bruksmetoden.

Tyvärr är det idéhistoriska materialet inte riktigt nog för att riktigt bära upp boken: den upprepar sig lite för mycket, blir ibland lite för långrandig vid beskrivning av husbyggen eller tygfärgning (däremot hade han gärna fått skriva mer om hur han tar reda på orsakerna till olika fäsjukdomar), även om det botaniska materialet i alla fall för det mesta är läsligt och inte bara består av beskrivningar på latin. Och trots att den skånska resan innehåller sina longörer, så är den nog tillsammans med den västgötska den av Linnés resor den mest lättillgängliga och intressanta.½

Carl von Linnés Gotländska resa är egentligen densamma som den öländska: båda företogs samma sommar, och han tog sig till Gotland från Öland och återvände hem samma väg; dessutom passade han på att i även Småland göra observationer, dock av något annorlunda slag än de han gjorde på öarna. I vilket fall skiljer sig stilen ganska ordentligt: det är något färre utläggningar om blomster och tygfärgning, och något mer om ruiner, kyrkor och naturformationer, vilket i alla fall denne läsare är tacksam för.

Samtidigt är dock stilen något jämnare; även om huvuddelen av texten är trevligare är höjdpunkterna färre – när han får se en gravsten som ger vid sken att kopparhuggaren Berren Classon skall ha varit över 300 år vid sin död och han kommenterar att »stehuggaren lärer säkert räknat år som kopparmynt«, hans kommentar att tiden är en större förvandlingskonstnär än Ovidius då den kan förvandla klosterbyggnad till ladugård, samt hans skildring av överfarten till Öland med dess korta andfått uppskrämda satser visar han att den stilistiska förmågan inte gått förlorad vid överresan, men utöver det är det rätt tunnsått med guldkorn, även om det naturligtvis är trevligt med hans funderingar om att (åter) göra Torsburgen och Hoburgen till försvarsinrättningar.

Annars är det inte förrän färden genom Småland som han verkligen börjar skina: den lätt bitska skepticismen återkommer när han istället för kalkugnar och sälfångtsredskap (när slutade man förresten att stava säl med j eller k?) vänder blicken mot folklig vidskepelse, och när han vid Göta hovrätts samlingar kommenterar »häxeriinstrumenter« är han både rolig och sorglig: »de rätta trollinstrumenter« är inte horn att frambesvärja djävlar med eller mjölkkäppar för tjuvmjölkning, utan »knivar, hamrar, påkar och järnkulor«.

Den gotländska resan är därför på det hela taget en av de mer lyckade av Linnés skildringar, även om en stor del av förtjänsten därtill paradoxalt nog kommer av resan hem.½

Av de tre av Carl von Linnés reseskildringar jag hittills läst är den från den öländska resan klart tråkigast: mest för att den innehåller sådana mängder av beskrivningar av djur och växter som endast förses med latinska namn och som därför är helt oigenkännliga, varför man tycker att den redaktör som istället för att översätta de beskrivningar som ursprungligen var på latin isället skar bort dem gott kunde tagit bort en del på svenska också.

Förvisso finns det ett par bra episoder även här: Linnés förtrytelse över svårigheten att ta sig ut till Blå jungfrun, som får honom att nästan beklaga de »trollpackor« som skall samlas där på skärtorsdagarna, hans upptäckt av hur trädens årsringar kan användas som klimatregister, och hans tillägg efter att ha upptäckt hur bönderna på Öland använder vrakgods för att pryda sina hem – »Inga förtretligare spektakel kunna upptäckas för dem, som resa på norra trakten av Öland, och därifrån ärna sig till sjöss, att förtro sig det osäkra havet.« – är alla förträffliga ting, men de räcker inte för att rädda en 150-sidors skildring, när annars det utrymme som blir kvar efter att nya arter skall skildras mest används för att skildra växtfärgeri.

Den som vill följa i Linnei fotspår gör bäst att välja ett annat landskap än Öland för en sådan resa.

Egentligen är det kanske orättvist att klaga över att en bok har brister som jag, om minnet fungerat bättre, hade kunnat förutse. Inte desto mindre tänker jag notera mitt ogillande av hur Natur och Kultur hanterat Carl von Linnés Dalaresa, som till skillnad från hans senare resor gjordes på privat initiativ, varför redogörelsen är mindre späckad med merkantilistiska förslag, även om sådana ändå i viss mån förekommer, liksom redogörelser för de passerade orternas geologiska och botaniska tillgångar, för att istället ge lite mer utrymme åt folklivets gestaltning samt annat som fallit herr botanicus i synen.

För att återvända till ovettet mot förlaget så har de i vilket fall noterat att Linné tycker om latinska namn och att 1700-talssvenska har ett ordförråd som idag är ganska främmande – de som oroar sig för engelskans inflytande borde notera hur starkt franskans var under detta sekel –, och de har därför försett utgåvan med en ordlista. Problemet är att den är alldeles för dålig. Visst kan man ifrågasätta om det är nödvändigt att förklara exakt vilka blommor eller mineraler som observerats (men är det inte det kunde de väl strykas?), men om man nu återger långa citat på latin eller vetenskapliga kontroverser som blir helt obegripliga för ickelatinister, nog borde man väl då kunna förklara dem istället för att ha stycken i stil med »kyrkoherde Bjärkefjärd ansåg att Echium vulgare är en Geotrupes stercorarius, men att detta är fel ser man på Glandulae suprarenales, som är klart fyrkantig«.

Annars är Linné själv en högst ojämn skildrare: ståtliga episoder, som när sällskapet blir attackerat av en ilsken karl efter att ha låtit hästarna beta på fel ställe, avslutas och följs av en notering om jordmånen, observationer om den skadliga inverkan på lungorna och livslängden av att arbeta i stenbrott och förslag på höjdmätning utifrån växtgränser ges i samma lite torra torn som förslag om att låta utrymma Särna socken på jordbrukare och istället låta samer använda den för renbete. han kan dock även vara direkt rolig, som när han polemiserar mot Urban Hierne:

Arkiatern Hierne befaller uti sin inledning till mineralier, att man skall se efter vad stenart finns ordinär i varje provins, vilken observation han säger hava mer att betyda än någon i förstone skulle kunna tro, men vad han därmed menat, har ingen ännu kunnat uträkna.

Tyvärr tycks inte Linné riktigt ta sin egen polemik på det allvar den förtjänar, och mycket i hans bok är som sagt fyllt med diverse rätt tråkiga skildringar av stenar och listor med latinska beteckningar på växter han sett, vilket gör att de höjdpunkter som faktiskt finns ligger insprängda mellan sövande tråkigt material. Avslutningsvis bjuder han dock på ett poem, som kanske inte är så fantastiskt rent lyriskt, men vars bildspråk inte står många efter:

Dig store Skapare och all tings bevarare, som
i Lapska fjällen låtit oss komma så högt upp,
i Falu gruva låtit oss komma så djupt neder,
i Lapska fjällen visat mig diem sine nocte,
i Falu gruva visat mig noctem sine die,
…

De latinska styckena betyder »dag utan natt« respektive »natt utan dag«; Linné säger sig även efter att ha beskådat Falu koppargruva förstå varifrån äldre tiders skalder hämtat inspiration till sina visioner av helvetet.

Dalaresan är kanske inte riktigt lika stark som Västgötaresan, och man får en stark känsla av att Linné för att bli riktigt njutbar skall antingen ges ut med fullständig notapparat eller i starkt begränsat urval. Detta mellanting är lite för mycket en kompromissprodukt däremellan för at göra någon nöjd.

Fundamenta Botanica, Botanikens grunder, är utgångspunkten för Linnés botaniska filosofi sammanfattad i 365 paragrafer i tolv kapitel. Verket trycktes första gången 1735-1736. Under 1740-talet föreläste Linné om innebörden i paragraferna. Boken innehåller dessa föreläsningar.

Texten kommer från BTJ

Jeder Biologe kennt Linne, dem Urvater der binominalen Nomenklatur. Ausdruck seines unermüdlichen Sammeleifers sind seine umfangreichen Werke, wie z.B. die Systema Naturae. Doch sein Sammeleifer beschränkte sich nicht nur auf die Natur. Die Nemesis Divina ist Linne´s persönliche Sammlung von fragmenthaften Anekdoten, die Beispiele göttlicher Rache illustrieren. Diese Sammlung war wohl ursprünglich als Warnung für seinen Sohn gedacht und nicht zur Veröffentlichung bestimmt. Was für ein schöner Nachlass für seinen Sohn! Die Geschichten sind meist recht kurz, anfangs ist diese Sammlung interessant bis erheiternd, bald ist die Wiederholung jedoch ermüdend. Irgendwann habe ich die Lektüre abgebrochen.

Hur gammal kan en svensk prosatext vara utan att vara onjutbar? För poesi får kan vi knappast gå längre tillbaka än sextonhundratalet, till vissa av Stiernhielms och Lucidors alster. Prosan har ännu kortare halveringstid, och där får vi gå fram ännu ett århundrade för att finna något som fortfarande kan läsas med behållning av andra en specialister. Då möter vi å andra sidan någon som knappast kan vara urtypen för »första läsbare författare«: en naturvetare som främst överlevt som reseskildrare, två egenskaper som knappast kan sägas borga för litterär överlevnad. Likfullt möter vi alltså Carl von Linné, och dennes resor runt om i Sverige.

Det är knappast en himlastormande läsupplevelse, kort, rapsodisk, fylld med latinska termer, tryfferad med uppmaningar att i merkantilistisk anda se till att hålla sig till inhemska produkter och utnyttja vad som finnes. Ändå så lyfter texten, inte minst för att han faktiskt kan skriva om natur, och kanske även på grund av det rapsodiska. Ena stunden begrundar han de västgötska bergens geologi, sedan noterar han de lokala kvinnornas hattmode, för att senare bjuda på en studie av en fluga vars larver lever i och av de ekstockar som finns vid de göteborgska varven, varför man får en upplevelse skriven av en botaniker, geolog, folklivsforskare, regionutvecklingskonsult och amatörhistoriker i ett; en bred teckning av naturen och människans påfund.

Som vetenskapsman verkar han förvånansvärt ofta resonera sunt och nå, eller åtminstone snudda vid, slutsatser som vi fortfarande håller för sanna, även om han även ofta ser diverse saker som ett tecken på hur förnuftigt Gud har ordnat världen. Dock gör han som sagt det ofta medelst latinska termer, vilket gör att bland annat de botaniska styckena är i det närmaste oförståeliga. Här förtjänar förlaget Natur och Kultur en stor känga; att som de har gjort underlåta att försett termerna med en översättning av utrymmesskäl är inte en godtagbar ursäkt, eftersom man då lika gärna kunde ha struntat i styckena från början. Jag är helt klart intresserad av att läsa mer av Linnés penna, men då bör det vara en ordentligt kommenterad utgåva, där förutom översättningar av latinet även en apparat för kommentarer av de vetenskapliga rönen inkluderats. Det vore helt klart en värdig tribut till en stor vetenskapsman och duglig skribent.½