Germund MichanekBesprekingen

Det är svårt att på svensk botten hitta någon som i sin gärning kommer närmare den store 1700-talslitteratören än Frans G Bengtsson: båda var litterära mångsysslare – engelskspråkiga Wikipedia beskriver doktorn som »poet, essayist, moralist, novelist, literary critic, biographer, editor and lexicographer«, och strängt taget är det väl bara det där med lexiograf som inte kan sägas om Bengtsson, som dock istället sysslade med uppslagsverk (listan är heller inte riktigt komplett; Johnson skrev även dramer, något Bengtsson höll sig själv för god för) – och båda var kända för sitt utmärkta umgänge – speciellt den sista egenskapen framgår tydligt i Frans G. Bengtsson: En minnesbok, utkommen året efter dennes död. Som påpekas av Inger Reimers i denna är det dock en sak som förnekats Bengtsson, en omisstagbar brist, en plump i protokollet, en skada av svåraste art: han hade ingen Boswell, ingen god vän som var med överallt och som kunde skriva ner allt vad som yttrades – vilket var en hel del; Bengtsson tycks ha varit typen som efter en timmes berättande blir upprörd när någon annan gör ett inpass och begär att denne skall låta andra få en chans att tala– och som tydligen kunde få omgivningen att tycka att han hade rätt till en sådan attityd.

Men har man ingen Boswell får man väl ta vad som finns; och förutom den egna pennans alster har här en imponerande rad personer anlitats för att rita porträttet: förutom syskon, uppletade barndomsvänner och gamla flickvänner så finns det studiekamrater (vilket hade kunnat säga mer än vad det gjorde, enär Lund under Bengtssons tid där var överfyllt med sedermera framstående litteratörer), schackbekantskaper, journalister (däribland Barbro Alving, om och endast med ett äldre reportage), en granne (Sven Stolpe), en person som översatt honom och en han översatt (Michael Meyer respektive Eric Linklater, dock inte den senares mest kända verk), inalles 26 personer som ger sin bild.

Eftersom det är porträtt av en och samma person är det naturligt att innehållet ibland upprepas, att anekdoter återkommer – ibland i negerad form –, att det ibland blir lätt panegyriskt och att det finns ett par mindre goda bidrag. På det hela taget ger det dock en förvånansvärt sammansatt bild av en av Sveriges märkligaste författare.½