Åsa Moberg

Det är bäst att ge en ordentlig varning redan från början: chansen att jag skulle uppskatta Åsa Mobergs Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten var liten, då den essentiellt argumenterar för en nedläggning av den verksamhet som ger mig min utkomst. Likväl, det är alltid bra att inte bara läsa sådant som bekräftar ens världbild, och jag är fullt beredd att skriva under på att kärnkraften dras med en hel del nackdelar (även om jag också vill ha det fört till protokollet att alla andra former av energiproduktion också gör det).

Likfullt: jag hade nog väntat mig mer rationellt motstånd. Som det var så tvingade jag mig att läsa två kapitel (och sedan kapitlen om Sverige och Tjernobyl), sedan orkade jag inte med misstagen. Även om vi bortser från underligheter som att Moberg antyder att det vore bättre med grafitmodererade reaktorer av rysk typ då dessa tydligen inte har lika stark koppling till kärnvapenframställning som de västerländska lättvattenmodererade (!), så fanns det tillräckligt med rena felaktigheter eller dåliga argument för att räcka till denna recension.

Låt oss börja lite lätt med kostnaderna efter Fukushima: Moberg citerar dels en siffra på 830 miljarder kr, som kommer från Tepco, dels en på 1500 miljarder, som kommer från – en debattartikel miljöpartiets energipolitiska talesperson. En kostnad på 830 miljarder är förvisso allvarligt nog, men nog kan man väl hoppas på mer källkritik än så?

Sedan kommer, efter lite allmänt substanslöst förtal av kärnkraftsförespråkare, en av de vanligaste dumheterna rörande (dagens) kärnkraft: att det är ett problem att den är så ineffektiv att bara 1 % av energiinnehållet i bränslet tillvaratas. Detta är grovt sett sant, men likafullt meningslöst: om alternativet är att utnyttja 0 % så är kärnkraften värdefull (man kan anföra något liknande om att bioenergi är ineffektivt då mindre än 1 ‰ av solenergin utnyttjas).

Sedan kommer alla miljödebattörers favoritvapen: livscykelanalyser. Detta är troligen tillsammans med statistik ett av de bästa sätten att kunna ta fram stöd för sin egen åsikt utan att behöva bekymra sig alltför mycket om verkligheten: bara ansätt lämpliga förutsättningar så kan man visa vad man än vill. Här citerar Moberg en studie, men på ett lätt försåtligt sätt; eftersom de siffror hon tittar på baseras på hur stora utsläppen skulle bli om vi idag ville ersätta fossila kraftverk med annan elproduktion så är inte nödvändigtvis resultaten generaliserbara (hon påstår förvisso inte här att siffran skulle bli densamma om man skulle ersätta befintlig kärnkraft. Studien lider dock av vidare problem då siffrorna för de olika typerna av anläggningar tycks också vara inhämtade i andra hand, vilket är problematiskt. Skall man jämföra livscykelanalyser måste man se till att de är konsekvent gjorda).

Därefter meningslöshet, när Moberg citerar den stora mängden konstruktionsmaterial som går åt för att uppföra en reaktor. De siffror som citeras må vara sanna, och stora, men eftersom de inte på något sätt jämförs med materialåtgång för att bygga motsvarande produktion av t.ex. sol- eller vindkraftverk är de bara ett sätt att skrämmas med teknisk data.

En mindre felaktighet, men ändå rätt talande, är Mobergs påstående att de 99,3 % av det naturliga uranet som utgörs av den icke klyvbara isotopen 238-U skulle hamna vid gruvorna. Förutom att det inte är riktigt så mycket av uranet som inte blir bränsle (snarare upp mot 85 %), så sker inte anrikningsprocessen vid gruvorna och det utarmade uranet torde inte heller dumpas där. Ej heller är det speciellt radioaktivt (rent uran är väldigt lågstrålande. Uranmalm är betydligt mer aktivt, beroende på de sönderfallsprodukter som bildas). Moberg tycks istället tänka på den malmrester som blir kvar vid utvinningen, vilka mängder förvisso kan vara nog så stora och som hon behandlat tidigare. (Sedan bör påpekas att de skulle kunna hamna där ändå även om man inte utvann uranet, eftersom det i den typen av gruvor vanligen utvinns flera olika typer av mineral).

Det finns fler problem i de delar av boken jag läst (som påståendet att radioaktivitet är en form av strålning, eller den allmänna användning av ordet som skrämselvapen utan att alls försöka förklara något om det). Troligen finns det än fler i de delar jag inte läst. De får dock någon annan behandla, jag orkar det inte.… (meer)