Ohh. Trettiotal, oknytt, antikvariat, Skåne. Trevligt. Huvudpersonen i Dennis Gustafssons Viktor Kasparssons makabra mysterier är någon form av frilansande monsterdödare, och får, klädd i långrock och keps, tampas med lite av varje: vandöda, varkreatur, strömkarlar och demoner.

Massor av stämning, akvarellfärger och i alla fall hyfsade historier – två av dem är dock nästan ren aktion, vilket inte riktigt fungerar, i synnerhet inte med Batmankitschisga ljudeffekter. Bättre då med de två lite mer mysterieartade, där mer av tid och plats kan framgå – ett av mysterierna är vad som hänt ungdomen vid en dansbana i skogen, ett annat vilar mycket på antikvariat och numismantik, och även om de båda möjligen skulle kunna placerats i dag så skulle de förmodligen förlora något, medan de båda andra bara skulle behöva lätt annorlunda rekvisita.

Inte för att allt är helt perfekt – språkkänslan brister ibland; i synnerhet vad som skall föreställa en tidningsartikel är skrivet på ett så erbarmligt språk att det knappt skulle förekomma i lokaltidningen ens idag; i ett annat fall är en trycksak satt i frakturstil men nystavad. Annars finns det dock inte mycket att anmärka på här. ( )

Svenska mysterieserier med övernaturliga eller ockulta inslag är, något förvånande kanske, inte fullt så ovanliga som man kan inbilla sig: för några år sedan fick vi stifta bekantskap med Ola skogängs stockholmsromantiska Theos ockulta mysterier, och redan 2002 kom Jonas Janssons lika stockholmsromantiska och sorgligt underskattade Den andra staden.

Nu får 08-orna gott sälskap med skåneromantiska Viktor Kasparssons makabra mysterier av Dennis Gustafsson. I fyra kortare äventyr berättas om den eponyme privatdetektiven vars äventyr i- och omkring 30-talets Helsingborg kantas av allsköns folkloristiska väsen och odjur.

Gustafsson står stadigt med ena foten i den skånska myllan, och den andra i..., uh, på kontinenten. Influenserna från engelskspråkiga förlagor som Hellblazer och Hellboy märks tydligt, men överföringen till den svenska mellankrigstiden känns sällsynt lyckad och trovärdig. Det är ett Sverige som på samma gång är välbekant och exotiskt som målas upp, men det blir aldrig schablonartat eller pekoralt.

Precis som sina kollegor tecknar Gustafsson i en europeisk influerad (jag skulle nästan lite småelakt vilja kalla den “antigalagoiansk”) stil med med stor tonvikt på miljöer. Han klarar sig dock undan den imponerande, men ack så distraherande fixeringen vid arkitektur som både Skogäng och Jansson lider av. Istället flödar sidorna över av färg, ljus och skuggor som hanteras mästerligt och effektivt för att frammana skräck- och spänningsstämning. Speciellt de två akvarellmålade(?) berättelserna är vackra, men även resten av albumet är mycket trevligt. 30-talsrekvisitan är även den ytterst kärleksfullt återgiven med vackra interiörer och utomhusvyer från både stats- och landsbygdsmiljö. Jag kan aldrig riktigt motstå snyggt tecknat mode, och inte heller här sviker Gustafsson, utan fångar tidsandan perfekt hos sina välklädda karaktärer. (Jag ser framför mig en hel hord ivriga serieläsare som efter att ha lagt albumet ifrån sig kastar sig ut i second hand-butikerna och på Internet i jakt på bruna tweedkostymer, yllekepsar och trenchcoats.) Allt detta görs också i en mycket särpräglad och levande stil med skissartade och finkänsligt färgsatta teckningar som är en fröjd för ögat. Cineastiska finesser som in- och utzoomingar, närbilder och spännande vinkelbyten behandlas lika kompetent. Möjligen kanske inte riktigt alla teckningar lever upp till den i övrigt höga standarden, och då är det i så fall själva figurerna som blir en smula stela, men detta är en ytterst liten anmärkning. Överlag är det, helt enkelt, seriekonst på hög nivå.

Själva berättelserna då? tyvärr är dessa albumets svagaste kort: det är väl inget direkt fel på dem, men samtliga känns en smula krampaktigt hoppressade, och blir därför röriga. Själva mysteriet hinner aldrig riktigt byggas upp, och gåtorna är lösta sekunder efter att de dykt upp. I framtiden får man hoppas att Gustafsson vågar sig på det längre formatet och lyckas bygga upp en berättelse som verkligen drar in läsaren i Viktors sällsamma värld. Potentialen finns dock där, och behandlingen av det folkloristiska elementen känns gedigna och utan “Holywoodifiering.”

Några små missnöjen till trots är Viktor Kasparssons makabra mysterier ett riktigt bra album, och jag längtar redan efter nästa del som jag har än större förväntningar på. ( )