Efter Euripides död 406 f.Kr. sattes hans tre sista dramer upp vid spelen till Dionysos ära i Aten: det blev hans sista seger av totalt fem. Två av dessa, Backanterna och Ifigenia i Aulis, har bevarats, och som avslutning på denna karriär, och egentligen också av det grekiska dramat som vi fått det bevarat (Sofokles Oedipus i Kolonus från samma år är också bevarat, men är idag långt mindre uppmärksammat), är det utmärkt.

Backanterna behandlar staden Thebe, och hur dess unge härskare Pentheus vägrar tillåta dyrkan av Dionysios. Guden själv kommer då till staden, och inspirerar vansinne i dess medborgare: kvinnorna drar upp i bergen för att fira honom i avskildhet, vilket även de båda åldriga Tereisias och Kadmos gör, men övriga män stannar kvar och försöker fängsla Dionysos. Det slutar med att Pentheus, lätt förvänd, styr ut sig till backant och försöker spionera på kvinnorna, varvid dessa, anförda av hans moder Agaue sliter honom i stycken, innan Dionysios låter raksynen återvända och ruelsen sänker sig.

Ifigenia i Aulis utspelar sig istället under upptakten till trojanska kriget: hellenernas här ligger samlad i Aulis men får ingen vind att segla. Siarna har meddelat Agamemnon att för att få vind måste hans dotter Ifigenia offras till Artemis. Han har låtit sända efter henne under förevändning att hon skall giftas bort med Akilles, men ångrar sig nu och försöker rädda sin älskade dotter. Även Menelaus och Akilles söker till slut försvara henne, men hären är obeveklig, och till slut går hon frivilligt till altaret.

Backanterna är idag en pjäs där delar av den centrala konflikten tappat sitt sting: att sätta sig upp mot makterna är inte längre något som varnas för, och görs det så tar makterna ifråga inte formen av grekiska gudar. I en något mer abstraherad form, ålderns vishet mot den stränga rationalismen, finns mer att hämta, men knappast helt tillräckligt, och ej heller i avslutningspartiet där vansinnet lättat och priset för detta står klart. Den är inte omöjlig, men krävande.

Lättare då med Ifigenia i Aulis – även om den centrala konflikten i minst lika hög grad vilar på att tron tas för självklar, så är de teman som utforskas enklare att identifiera sig med: offren som makten tvingar till, individens möjlighet att sätta sig emot kollektivets rus, om man kan ställa en människas liv mot en annans, och kärleken till ett barn. Agamemnons ångest är rörande, liksom det skenbara lugnet hos Ifigenia när hon går till altaret. Att det hela sedan beståtts med ett slags lyckligt slut förminskar inte kraften hos tidigare partier. ( )