Det är alltid jobbigt att recensera böcker i en serie, i synnerhet om de likt paret Berglins samlingsalbum har ungefär samma innehåll och kvalitet: det går en gång, det går två gånger, men sen blir det bara riktigt jobbigt. Tack och lov då att Den speciella & den allmänna vardagsteorin har en liten nyhet (i alla fall bland de i min samling): enrutingar i färg! Wohoo! Något att dryga ut de allmänna kommentarerna om den pricksäkra humorn med (»Hon & han & hen« med sina föräldrar som absolut inte vill tvinga på sina ungar något genus kan få nästan vem som helst att överväga en röst på kd – i alla fall en liten stund)!

Inte så att färgerna egentligen vanligen gör så mycket till eller från: humorn ligger ju i dialog och text, inte utseende. Men visst är det lite, lite trevligare att få se kulturministern stå vid ett kakbord som en bygdeförening bakat med finska pinnar, turkisk konfekt och chokladbollar, och drabbas av panik inför valet i färg. Och sista sidans midsommarnatt vore långt ifrån samma sak utan den rodnande himlen, så det är svårt att inte tycka att det trots allt inte är en liten bättring av något redan bra. ( )