Den tredje delen i Atlantis utgivning av Plutarkos Moralia (tillika med den tredje formgivningen) i översättning av Sven-Tage Teodorsson har underrubriken Pedagogik och politik, vilket måhända ger sken av ett tråkigare innehåll än vad som är fallet. Jag är beredd att medge att utläggningar om poesins möjligheter att användas i undervisning (stora, men riskfyllda), eller om filosofer bör ge sig i lag med politiker eller hålla sig fria från sådant för att behålla sitt goda rykte inte är så värst spännande, men annat här är desto roligare.

Främst är två texter: en som behandlar frågan om äldre personer bör fortsätta ägna sig åt politik, samt en om djurens eventuella intelligens. Den förra skulle i dessa dagar kunna framstå som rena satiren när den talar om hur äldre personers värdighet och erfarenhet är tillgångar som absolut inte bör undandragas världen, men den har faktiskt ett litet förbehåll om att detta endast gäller de som sysslat med politik en längre tid, och att personer som ger sig på området på äldre dagar lätt gör sig till åtlöje.

Den senare kan synas något malplacerad, och har tydligen främst tagits med då den getts formen av en debatt mellan två unga män, som skall försöka övertyga tre äldre åhörare om det är djuren på land eller i vatten som har den främsta intelligensen; detta användes dock veterligt inte som undervisningsform under antiken. Textens egentliga syfte är också snarare att ge argument för att djur är intelligenta och förtjänar att behandlas därefter, vilket bland annat innebär att de inte skall slaktas för mat. Även om vi idag inte tar alla de exempel som läggs fram som äkta belägg för intelligens så är själva debatten och de former den förs i påfallande aktuella, inte bara med tillämpning på djur utan även på maskiner, då frågan inte handlar så mycket om vilka egenskaper ett djur eller en maskin har, utan vad som kan kallas intelligens.

Andra texter är av mer blandat värde: läsvärda och ibland överraskande, exempel på hur antikens tankevärld ibland skiljer sig totalt från vår, ibland ligger förbluffande nära. Teodorssons översättning är på det hela taget behaglig, även om jag ogillar den horribla termen »social kompetens«, som inte bara luktar platsannons, utan också är lätt nattstånden. Annars finns det ingen anledning att inte rekommendera detta. ( )