För den som är van vid Fritiof Nilsson Piratens mer komiska berättande är Bokhandlaren som slutade bada inte helt väntad: förvisso är det också här i grund och botten skrönor i skånsk miljö, och även om humorn framkommer är den uppblandad med ordentliga doser tragik. Ofta är det snarast tragik som spätts med små doser humor.

Titelns bokhandlare är också huvudperson: Jakob är förnamnet, badandet, och det efterföljande disputerandet, sker i en liten krets där han är den främste, och vari man återfinner hans främste vän korpralen Krakow, som spelar rollen som landsbyggds-Don Juan, utan att det dock ligger större allvar däri. Bokhandlaren är en rätt ensam själ som alltid varit för blyg för att finna väg till ena pigo, och beundrar därför den mer världsvane korpralen, som i sin tur beundrar bokhandlarens boklärdom. En dag lyckas bokhandlaren vinna pengar som tar honom och hans vän till Stockholm för att söka efter korpralens gamla kärlek Sabina. Bokhandlaren finner henne, men av barmhärtighet döljer han sanningen för sin vän: hon är nu gammal och fördärvad, en före detta sköka ingen längre vill ha. De återvänder hem, och tillvaron fortsätter med sammankomster varje söndag under det varma halvåret.

Så en dag kommer till slut förändringen, i form av en vacker dam, syster till bokhandlarens lätt efterblivne granne. Hon återvänder nu till Grimsby efter år i Antwerpen, med ett minst sagt spännande bagage. Tycke uppstår, giftermål ingås, och så kommer katastrofen, som leder till motvilja och förtal, avsky och isolering, och sedan allt mer hatfulla utfall makarna emellan. Det är ingen vacker syn, även om många av detaljerna vore enastående komiska om inte bitterheten vore så tydlig och så begriplig.

Berättelsen är i sig inte sådan att den direkt gör ett trevligt intryck, även om enskildheter gör det. Mitt i all must och frodighet är dock personernas uppträdande i stort sett rimliga, och Piratens handlag med skånsk landsbygd omkring förra sekelskiftet är omisskännligt. Ändock föredrar jag nog hans lättare stycken. ( )

Det känns som en omfångsrik roman. Man får lära känna många personer riktigt ordentligt. Och det kanske framförallt är här romanens styrka ligger, snarare än i själva huvudhistorien som känns ihopklistrad (med viss möda) av flera bihistorier, samtidigt som huvudhistorien, trots allt, inte är verkligt intressant. Men personskildringarna är ändå en behållning som räcker länge. En stark trea med anspråk på fyra. ( )