Socialdemokratins svenska högsommar förknippas huvudsakligen med två män: statsminister Erlander, och finansminister Sträng. Man kan ställa dem mot varandra på många sätt, men klart är de att med sina rekordlånga taburettinnehav mer än några andra stod för kontinuitet. Anders L. Johansson hade redan innan sin biografi Rikshushållaren skrivit en biografi över Sträng, Landsvägsagitatorn, som fokuserade på Strängs fackliga karriär, men här är det regeringsåren som står i fokus.

Sträng började inte som ekonom: han var facklig ombudsman för lantarbetarna, och lyckades som sådan förhandla bort statarsystemet, innan han kallades till statsråd, först på jordbruksdepartementet, sedan som föreståndare för folkhushållningen under efterkrigstid, och sedan, i erkännande av hans kapacitet och folkliga förankring, den som i mycket fick genomföra det socialdemokratiska programmet: han var först socialminister innan han hamnade på den post han mer än någon annan förknippats med.

Som finansminister hade han att hålla emot inflation, förmå LO att inte kräva för stora löneuttag och skaffa fram finansiering till nya välfärdsreformer. Han lyckades närmast på egen hand övertyga LO om att oms var en nödvändig skatt för att finansiera välfärden, spelade sedan bluffpoker med de borgerliga och vänstern tills skatten gick igenom riksdagen, och kunde sedan lugnt borga för att den ena reformen efter den andra kunde genomföras med full finansiering. Han var också omåttligt populär, en skicklig talare och pedagog som ingav förtroende.

När konjunkturerna sedan runt 1970 vände lyckades det sämre: han framstod som föråldrad och insyltad med kapitalet, hans metod att balansera mellan inflation och arbetslöshet hjälpte inte när båda uppstod samtidigt, och han misslyckades helt att hantera Astrid Lindgren när hennes marginalskatt uppgick till 102 % och hon tog sig för att skriva berättelser i Expressen.

Ungefär där tar också författarens energi slut: efter valförlusten 1976 tycks Strängs enda viktigare insats ha varit att ha suttit i vägen så att kanslihushögern fick vänta på hans pensionering från riksbankofullmäktige innan de kunde avreglera bankerna. Det är också symptomatiskt: Sträng verkar ha varit en man som gick helt in för politiken och värnade sitt privatliv, en linje Johansson följer. Det är Sträng politikern, Sträng ministern, Sträng talaren, som möter, inte Sträng privatpersonen (Sträng hyresvärden skymtar hastigt förbi). Fokus ligger också nästan enbart på huvudpersonen, på samtiden enbart när hans agerande behöver förklaras.

Det är inte en dålig biografi, utan redogör i mycket för en man som från små förhållande blev en av 1900-talets mest framträdande svenska politiker, men också en man som kanske överlevde sig själv: han fostrades i fattigsverige, och det främsta erkännande man kan ge honom är att han bidrog till att göra nya politiker av hans egen typ närmast omöjliga. ( )