Boken är uppbyggd kring en fiktiv dagbok skriven av en nybakad karolin under Karl XII:s polska strapatser av år 1706. Stycken ur denna dagbok blandas med berättelser som tydligen visar vad som verkligen hände, och mycket av intresset kommer ur kontrasten mellan dessa.

Dagboksstyckena är skriven på 1700-talssvenska, som visserligen oändligt mindre svårpenetrerad än vad språket varit ett århundrade innan, men ändå använder ord som sedermera utmönstrats, och som därför försetts med noter. Den fiktive författaren har en märklig filosofi: han är ateist (!) och anser att eftermälet är det enda av betydelse, vilket även gör att han anser att ändamålen helgar medlen. När hans trupp så kommer till en polsk herrgård går saker snabbt åt skogen.

Jag är lite tveksam till det historiska. Även om Englund är en skicklig historiker så ifrågasätter jag om en ateistisk upplysningsmänniska verkligen hör hemma i karolinernas tidevarv. Språket i de fiktiva styckena klingar också en smula falskt. Å andra sidan så är det kanske inte det specifika utan det universella som är det viktiga. Oavsett soldaternas ursprung och efternamn så har troligen liknande scener spelats upp i de flesta krig genom historien, där vanliga människor gjorts sitt bästa för att glömma kriget men där det ändå kommit och knackat på dörren. Då spelar kanske ett par anakronismer kanske mindre roll. ( )

Året är 1706 och en svensk trupp i Polen är ute på provianteringsuppdrag. De skall ha med sig två kor och sju tunnor säd hem till lägret, hur det än ska gå till, rekvirering eller plundring. Kapten Sparre, hans två underbefäl, fänrikarna Drake och Sundman, samt tio karoliner utser ett polskt gods som mål och går till verket. Vid godset förbereds ett bröllop och polackerna är helt oförstående inför svenskarnas krav. Språkförbistring, missförstånd, hetska humör, ett skott; situationen urartar snabbt.

Jag skall dundra är en bearbetning av ett filmmanus och det märks. De korta kapitlen är filmscener; allting skildras i strikt tredje persons perspektiv, här finns ingen resonerande berättarröst eller någon introspektion i karaktärernas tankar. Vad som däremot finns är utdrag ur fänrik Sundmans återfunna och hårt åtgångna dagbok, ett inslag som med sitt tidstypiska karolinska språk och drag av ögonvittnesskildring (inte helt utan tillrättalägganden dock) tillför berättelsen ytterligare en dimension. Berättelsen är tät och psykoligiskt dramatisk trots sin fåordighet. Det ska bli intressant att se denna lilla tragiska skröna som film. Den ska vad jag förstår filmas av Petri själv, när han har avslutat arbetet med TV-serien baserad på John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda.

Åtminstone Englund har skrivit mycket om denna epok i den svenska historien, t ex i Poltava, (Petris tidigare alster är jag tyvärr inte bekant med) och denna bekantskap med ämnet och tidsperioden kommer till stor nytta: hela berättelsen tycks ha en faktisk historisk utgångspunkt i det som beskrivs i Sundmans dagbok (vars historia redogörs för med notapparat och källhänvisningar). Detta är en kortroman, mycket sparsamt skriven, helt utan målande språk, men med ett kunskapsrikt kryddande med fakta och detaljer som ser till att en äkthetsstämning ändå infinner sig. Dessutom: med den norm som tycks gälla idag, att ingen bok under 400 sidor är värd att kallas roman, känns Jag skall dundra befriande kort. Den bjuder också på en oväntad överraskning på slutet, som är för bra för att sägas mer om här.

Utan att förfalla till övertydlighet för Englund och Petri skickligt tankarna till en SS-trupp i andra världskrigets Polen eller till amerikaner i vietnamesiska Song My. Krig är krig och svenskar är inte, oavsett den rådande inhemska ståndpunkten, moraliskt högre stående varelser än andra folk. Berättelsens tumskruvar, garrottering och ”svenskdryck” var verkliga inslag i de svenska fälttågen, en nyttig påminnelse för vissa svenska debattörer som satt sig på för höga hästar i sin självupplevda moraliska överlägsenhet.

Jag skall dundra är en utmärkt kortroman och jag hoppas att den kan utgöra ett trendbrott när gäller allt mer svällande romaner och bana väg för kortare men ändå intressanta böcker.

Från: NOM - mest om böcker. ( )