Ivar Harries Legenden om Bengtsson är på ett sätt den otrevligaste bok jag läst på länge. Inte för att den handlar om en otrevlig person likt Süskinds Parfymen – snarast motsatsen – men obehaglig likt åsynen av hur någon man trott varit god vän med någon annan håller på och baktalar personen. Boken innehåller nämligen tämligen stora portioner nedlåtenheter och förakt.

Boken innehåller stora portioner kritik av de Bengtssonska skrifterna skrifter, kritik som ibland börjar med ett ord av uppskattning för enskilda stycken som sedan följs av ett småaktigt söndertrasande av andra,skadeglada småaktighet, eller påpekande av hur han motsäger sig själv i olika texter. Som exempel kan tas kritiken mot essän om de epizephyriska lokrernas lagstiftare Zaleukos: inte ett ord till beröm om den rent magiska inledningen, där allt vad Magna Grecia ägde av exotiskt välljudande namn på folk frammanades och upphöjdes till lyrik, nej, bara kritik mot den svagare avslutningen, kritik som må vara aldrig så korrekt i sak men som ändå inte synes motiverats av intresse av att vänligt påpeka att även en annars skicklig författare även har svagare alster, utan snarare synes komma från en småaktig, avundsjuk medtävlare som inte kan acceptera att den egna produkten inte vunnit publikens gunst.

Eller ta själva syftet: den i titeln åsyftade legenden är alltså den att Bengtsson skall ha varit en i elfenbenstorn boende konservativ, besjungare av kungar och krig, argsint utmanare av stavningsreformerare och folkhemsbyggare. Harrie är ute efter att visa att om så var fallet så var det inte av eget val och läggning utan för att Bengtsson var ett så kraftlöst mähä att han inte kunde sätta emot när hans omgivning tvingade på honom den kostymen, trots att den gick på tvärs mot inre övertygelse. Annars ligger bokens styrka främst i att den faktiskt lyckas ifrågasätta den offentliga bilden av Bengtsson som blind dyrkare av martialiska dygder; till och med hans Karl XII:s levnad används för att visa att till och med när han är i full fart med att skriva en slags hagiografi är han av sitt intellektuella samvete tvingat att skriva ut även detaljer som komprometterar helgonbilden av kungen, utan bortförklaringar (här lyckas Harrie också undvika den nedlåtande tonen). Samma hederlighet, kombinerat med kunskap och förstånd, gör väl den skenbara paradoxen att Bengtsson skriver om martialiska ting samtidigt som han själv är den mest okrigiskt tänkbara natur kan vändas i förståelse: det är faktiskt en sak att finna intellektuell stimulans i ett ämne, och ett annat att uppleva det. Även den mest passionerade immunolog skulle nog finna det betänkligt att smittas av böldpest.

Den inrotade civilistens fascination för det kritiska blir alltså rimligt förklarad; man kan bara önska att en liknande process vad det gäller andra mindre tilltalande detaljer varit möjlig, och att fantasierna om slavernas uppkravlande ur ett urträsk och hyllningsessän över Gobineau kunnat låta sig förklaras på ett liknande sätt samtidigt som bilden av Bengtsson som innerligt förfärad av nazismen och klarsynt kritiker över hur de svarta behandlades i USA finge bestå.

Nä, av all lektyr i ämnet Bengtsson är detta knappast den trevligaste läsningen. Den bidrar förvisso onekligen med detaljer och en del insyn i subjektets funktion, men den närmast konstant avfärdande tonen gör att man ändå tycker att klassisten Harrie mer borde betänkt Chilons ord: »om de döda inget annat än gott«. ( )