Stekhet kvalmig sommar i naturhamnen på en liten ö långt ute i det bohusländska havsbandet. Johan är på seglarsemester med sin fru Petra. Dom outlevda konflikterna och ohavda samtalen pyr under ytan och i Johan bubblar en stor, stum vrede. Barnet Lina ser sin pappa försvinna in i nåt som troligen är en grav depression, samtidigt som hennes storasyster Anne är på väg in i tonåren och inte har tid och ork med henne. Så anländer ett skepp med röda segel till ön, seglar rakt över grundet utan att gå på. Och det är något med både skeppet och dess ägare som inte stämmer.

Jag är ingen automatisk älskare av böcker där man får väldigt få svar, men Virdborgs recept brukar fungera på mig. Trots att det finns något konstruerat över hans prosa, nåt stelt, så väcker hans mystiska tillståndsbeskrivningar nåt i mig. Jag vet få författare som är så duktiga på att skapa obehagliga stämningar utan att särskilt mycket egentligen händer. Ibland får han mig att tänka på Pinter på prosa, för sitt sätt att låta bli att fylla i luckor och förklara.

Här är han hemligare än någonsin. Realism ligger som grund, men förhöjs med detaljer som att skeppet är byggt i ett material som inte är trä, plast eller metall, att mannen saknar navel eller dom mystiska ristningarna som finns på ön. Och blir nåt annat, nåt skevt och otäckt. Och inte ett enda svar bjuder han på – bara små antydningar. Jag kan gott förstå att det retar livet ur en del läsare. Själv tycker jag inte att det här är någon av hans starkaste böcker, men klart spännande och suggestivt ändå. ( )