Det första svarta regementet som stred i det amerikanska inbördeskriget sattes upp 1862. Till chef utsågs Thomas Wentworh Higginson, en glödande idealist som tvingats lämna sin präst-bana på grund av sina tal om slavarnas frigörelse. Higginsons bok är en amerikansk klassiker som nu utkommer för första gången i svensk översättning. Cilla Ingvar skriver i sin efterskrift: "Att Thomas Higginson blev ytterligt förvånad när han, blott trettiosjuårig, utnämndes till överste för det första svarta regementet någonsin i USA:s historia är förståeligt; någon yrkesmilitär var han inte. När det hade börjat dra ihop sig kring 1860 utbildade han sig själv bland annat genom att läsa böcker om militär strategi, om principer för attack och försvar samtta fäktlektioner. Egentligen var Higginson ju präst och författare. Men någon fridens man var han inte för den skull. Sitt långa liv igenom stred han för de humanistiska värden han satte högt. Han var en sann antislaverikämpe. De svarta soldaterna, 'så kolsvarta som den mest hängivne abolitionist kunde önska', kunde inte ha fått en bättre vän. Hans sympati genomsyrar hela skildringen."

I was very surprised by this book. In regards to subject matter, I found the majority of it to be what I expected, but a bulk of it surprisingly unexpected.

For starters I hoped for more detail about the regiment and the soldiers it was comprised of. While the first several chapters and the last were very explanatory and informative, I wished for more. In some respect, I had also desired more "army" stories; the sense I garnered from the narratives was of little actual battlefield occupation and more guard duty and a handful of excursions into enemy territory. Granted, they might not have had much opportunity to skirmish in high-profile battles, but I was not upset with the essays included in the book.

What was, by far the most surprising, was the author's style. Forget the hard-boiled, gruff General Patton persona, Mr. Higginson's pen flows freely amongst the prose. Chapter Six, A Night in the Water, was an ethereal venture recounting a nighttime swim. Lost in the heady and verbose detail of a foray across a river to evaluate enemy lines, he writes in a vaguely sensual manner. Much of his writing is at times, dare I say, effeminate.

In the beginning of the book he denotes himself to be a philanthropist; I am not sure if that had a different connotation in the 1860's but he tempers his admiration for the Freeman soldiers as he brags about them. I think he is simply working to dispel the myths of the age about the brutish Negros and their uncivilized way. He is careful not to make them sound without human flaws and less than desirable qualities, but stresses they are admirable and worthy to share in the franchise of human society. ( )