Jag tycker inte om Karl XII. Jag tycker inte om Verner von Heidenstam. Så varför, varför, skulle jag då läsa Karolinerna? Till viss del för att man ibland bör göra saker just för att de gör ont, till viss del eftersom den var billig: 20 kr på ett antikvariat, där det mesta övriga utbudet inte ens kunde hävda svunnen beundran.

Karolinerna visade sig dock bara nästan svara mot förväntningarna på en allt förlåtande kärlek till krigsherren och ett servilt krypande inför härskaren: förvisso finns där hejdlös beundran inför kungen, och en massa äcklande dumheter om offervillighet och kriget som ett Guds straff för svenskarnas onda sinnelag, men det har i alla fall funnits så mycket klarsyn att Karl själv inte skall framstå som ett käril av den renaste rättrådighet och gudsfruktan, utan i alla fall får närma sig den märklige person han tveklöst var – vilket dock raseras av den devota inställning till honom som alla gestalter i novellerna tycks ha, liksom av skildringen av ryssarna som en hord plundrande våldtäktsmän, ledda av den omänsklige tsar Peter.

Huvudpoängen med en stor del av novellerna tycks också vara att producera så många vackra lik som möjligt; personer som glada i hågen offrar sig för Karl XII, eller något annat som råkar finnas till hands. Sådan dumnationalism var möjligen gångbar när Heidenstam skrev sina berättelser, men nu ekar det ihåligt. Inte blir det bättre av att han inte hade någon större talang för berättande: han tycks vara typen som i alla fall i teorin vet hur en historia skall sättas samman, men vars bästa föresatser blir till aska i händerna. Även om själva förloppet ofta nog skulle lämpa sig att skriva en historia om, så blir det i Heidenstams händer mest platt och tråkigt, när det inte blir direkt skrattretande: historien om en karolin som tar om hand om en liten rysk flicka utanför Poltava men sviks är så patetisk att man frestas att försöka parafrasera Oscar Wildes kommentar om lilla Nell. Den tycks vilja en med indignation mot den ryska grymheten, men det enda av sådana känslor som väcks är istället riktade mot författarens övertydliga hetsande. Den enda psykologi han tycks kunna föreställa sig ordentligt är den underdåniga kungatjänarens, låt vara att den någon gång är hoplegerad med diverse annat krams som med nöd och näppe gör att de olika personerna kan skiljas åt.

Finns det då någon som helst anledning att rekommendera Karolinerna? Förutom till de som faktiskt är intresserade av gammal offerpatriotism och dyrkan av »hjältar«, knappast. Det är inte ens färgstarkt nog att lämpa sig att för ironisk läsning. Undvik. ( )