Jag vet inte om det egentligen är berättigat, men när jag läser något av Ola Wikander känner jag något jag måste kalla hopp, trots att jag innan knappt kände någon förtvivlan: hopp, för att det trots allt fortfarande finns människor som är beredda att trotsa humaniorans brist på resultat som kan omvandlas i kronor (ören lär vi ju snart upphöra med) och dess alltmer ifrågasatta ställning, beredda att planera en framtid inom området, och faktiskt har modet att publicera texter om så förment mossiga saker som exegetik och språk ingen längre talar, uppenbart menade för någon slags allmänhet.

Hans senaste verk, Orden och evigheten, är en samling essäer som tillsammans utgör ett försvar för varför humanioran fortfarande har saker att ge, och sammanför därför teman som bibelforskning och japansk populärkultur, språklig konservatism och fornegyptisk vokallära, programmeringsspråk och maltesiska. Brett, lärt och lätt är tre ord som omedelbart kommer för en: inget tycks vara för populärt eller obskyrt för att Wikander skall finna det intressant och därmed göra det intressant för andra.

Anmärkningar går naturligtvis att göra, varav den enda egentligt allvarligt menade är att han gärna fått göra vissa texter lite längre, eller ännu hellre slå samman några till en längre helhet. Boken bygger i mycket på tidigare publicerade texter, vilket egentligen bara märks på just deras starka fokus (tack och lov för personer som har vett att redigera sina texter). Mindre allvarliga saker går också att hitta – som att han tar upp hårdrocksumlaut (d.v.s. vanan att sätta två prickar över o:n för att det ser tufft ut), men missar det skojigaste exemplet: det kortlivade åttiotalsbandet »Tröjan« (som det dock verkar notoriskt svårt att hitta information om; nästan så att jag misstänker att det är en modern myt), eller hans diskussion om Zenons paradoxer, där troligen den om pilen hade varit mer lämplig som illustration för nuets otillgänglighet än den förvisso mer kända med Achilleus och sköldpaddan.

Nå, på det hela taget är detta alldeles utmärkt läsning för alla med minsta lilla intresse för humaniora. Man kan bara vara tacksam för att Wikander av allt att döma har många år, och många böcker, framför sig. ( )