Julia LovellBesprekingen

An appreciatively broad history that is too liberal in outlook to give “socialism with Chinese characteristics” (or the post-colonial African variant) its fair shake, though its scepticism is warranted for the various other perversions of Mao’s project. This book could have focused more on the Chinese context and the specifics of Tse-tung’s policies, given that these provide the entire impetus for Maoism’s global reach.

This is a really interesting exploration of Maoism less as a philosophy and more as a historical phenomenon across the world. In the US, we're often taught to focus on the USSR as *the* Communist opposition, with China reduced to a secondary player, predominantly in Vietnam and Korea--so we pat ourselves on the back and say "the West won!" after 1989.

What makes this book so good is not just that Lovell shows that this is untrue, but that she does so in a nuanced way. None of the players are reduced to passive victimhood--all have made choices. Maoism had genuine appeal for people, whether or not it lived up to its promises. For itself, China has been an active exporter of ideology (and the power to back it) since before Mao took power. From his time in Yan'an, Mao used journalists to export a vision of himself that was what he wanted them to see: the champion of the peasantry, the man of the earth, of good humor, hard work, anti-imperialism, and equality. It worked. His beliefs--as structured for outsiders--inspired others to follow.

They had reason to. His anti-imperialism was appealing to those people just emerging from colonial rule as in Indochina, Indonesia, and Africa. His exhortations of the peasantry inspired those in deeply unequal societies in Peru and India. China worked to develop those ties--the Belt & Road Initiative is in the news now, but they were training ZANU rebels in Rhodesia (now Zimbabwe) in the 1970s and building projects in Zambia.

At the same time, though, Maoism often replicated problems in miniature: the elites, often dominated by men (despite claims to gender equality) dominated the upper ranks of revolutionary movements, talking about the masses as lesser. Naxalite leaders have profited from exploitation of natural resources, even as they criticize the Indian state for the same. Charismatic leaders like the Shining Path's Abimael Guzman led to terror and violence. At its extreme, Maoism led to the killing fields of Democratic Kampuchea and the closed personality cult of North Korea.

The book ends with a disquieting chapter: how Xi Jinping is now taking on the trappings (in a cut rate manner) of the Mao cult, looking to consolidate his power over China and, through economics, to expand his power abroad. Maoism hasn't died.

Very well done book, covering how historical China's border-wall building was fueled by (and recursively lead to), their imperialist ambitions and isolationist attitudes, and how that would effect the country in the future. That said, some of the other elements that effect these attitudes (the unpredictability of the Yangtze river requiring any centralized government to focus it's attention inward on *that* in order to make sure everyone gets fed, is only given brief mention, which is kind of unfortunate.

Still, it's a good book, and you should check it out.

Accessible, and takes time to mention the issues behind the war. Fascinating in a horrible way really to think the British empire went to war to sell what we know of today as raw heroin and yet still manage to moralize while invading.

Particularly enjoyed a few comments on the rise of the prohibition lobby (who in many ways are still with us today, albeit in a different form) and the types of characters that championed it. I think this type of background information may well of taken up some of the space that could of been used for detail on the second opium war, but personally I think it's a sacrifice that was overall worth while to see things in some kind of context.

excellent book about the opium war, it has complete maps and exciting story-telling. It is well-written and very informative.

Kinas historia kan i princip sammanfattas som en lång radda invaderande nordliga folkslag, där de som lyckas ta makten sedan gör sitt bästa för att upprätthålla den militära standard som gav dem rikedomen och härligheten men till slut låter sig förföras av den kinesiska kulturen varefter nästa folk tar över. I Den stora muren försöker Julia Lovell beskriva den kinesiska historien med utgångspunkt i den beskrivningen: vilka strategier använde de olika dynastierna? Vilka kulturella drag har varit konstanta, vilka har ändrat sig, vilka har visat sig mest lyckosamma?

Som titeln antyder har ett av de återkommande dragen varit murbyggnation. Det är kanske lika bäst att ta kål på ett par missuppfattningar direkt: den mur som finns idag är inte urgammal, utan bara den senaste i raden av en mängd sådana murar– med olika sträckningar – som alla till slut visat sig futila; den enda skillnaden är att den byggdes lite mer hållbar och att den nuvarande regimen tycker om den tillräckligt för att hålla partier av den i gott skick utan att anse att den har något försvarsvärde.

Att murbyggandet inte tjänat sitt syfte kan man lätt inse om man studerar de dynastier som styrt Kina: sedan den senaste stora söndringen i slutet på 900-talet har inte mindre än 7 stycken olika folk och dynastier lyckats ta makten, och den inhemska dynasti som lyckades allra bäst – Tang – var också den som var minst benägen att lägga pengar på värdelösa murar. Att staten Kina ändå kan sägas leva kvar beror på något helt annat: ett effektivt statssystem och en ideologi som gjorde att den senaste erövraren i raden inte behövde göra ingrepp i den existerande statsapparaten utan istället kunde experimentera med hur den skulle förhålla sig till det samhälle som erövraren själv sprungit ifrån. Dessutom odlades en ideologi där den kinesiske härskaren formellt sågs som överhuvud även över alla barbarer, och mottog tribut från dessa, men i gengäld gav bort gåvor långt mer värdefulla än de tributer som inflöt.

Bokens baksidestext säger att »Julia Lovell berättar Kinas dramatiska historia«, men även att det är »en långt mer fragmentarisk historia än dagens turister vid kinesiska muren kan vänta sig«. Fragmentariskt var ordet, sa Bull: detta är inte en bok man skall läsa i förväntan på att få en balanserad översikt över den kinesiska historien: dels fokuserar den av naturliga skäl främst på norra Kina, dels handlar den främst om kejsare och krig, dels så förbigår den snabbt perioder där de olika murarna inte spelar roll. Med det sagt är det man saknar mest inte så mycket en mer ingående redogörelse för den övriga historien som en närmare analys av varför man byggde så många murar: det påpekas förvisso att de kan ses som offensiva projekt för att lägga sig till med mer land (tänk Israels nuvarande murbygge), men det hade varit intressant att se om de faktiskt kunde ha andra användningsområden än strikt militära – en mur styr ju inte bara arméer utan även mer ordinära resanden.

Med det sagt är det en bra, och faktiskt ibland rolig bok – Lovell vågar ironisera, till exempel över den moderna officiella historien –, som genom sitt fokus på många sätt klargör den kinesiska inställningen till omvärlden och hur den formats.

Coming soon