John Lindow har med Trolls: an unnatural history skrivit en bok med en klar men lite ledsam förtjänst: den känns alltför kort. De gränsvarelser den handlar om, såsom många varelser från folktro betydligt mer svårfångade än vad moderna roll- och datorspel vill göra gällande, skulle säkerligen kunnat diskuteras på minst dubbelt så många sidor utan att ämnet tömdes. Visst, de klassiska höjdpunkterna, som fornnordisk mytologi, Asbjörnsen och Moe, Ibsen, Lagerlöf, Fröding, Bauer och Jansson passeras alla, men likväl missas mycket – Ludentuss, och Bland tomtar och troll, Karius och Baktius, eller för den delen att min farstu nu borde vara knökfylld.

Nåväl, det som faktiskt sägs är på det hela taget rimligt. Det presenteras tidigt en teori om hur även människor som kanske egentligen inte tror på troll kan få syn på dem om de är i rätt sinnestillstånd och får lagom lite intryck från omgivningen, men denna teori dras inte alltför hårda växlar på, utan istället försöker Lindow i alla fall i någon mån ringa in trollens natur: de sågs inte som mänskliga eller normala, men därutöver kan de historiskt ha varit lite vadsomhelst: magiker, vandöda, bärsärkar eller mörkhyade människor. Lindow vill ha dom till antisociala, men jag skulle nog snarare säga att det som verkar förena dem är avsaknad av präktighet: troll kan ibland vara goda eller i alla fall ofarliga grannar för den som inte stör dem, men även då är de grovkorniga och inte helt rumsrena.

Boken är som sagt läsvärd, och formatet gör att det är svårt att tröttna på dem, men trots ett tappert försök så känns det ändå som vissa aspekter på trollen fortfarande kunnat hålla sig undan och förbli fria. Fast det är nog som det skall vara. ( )

I really wanted to like this book, as the topic sounded very interesting. But it's dry, overly academic, and lacks a lot of examples of trolls in art, culture, etc. such that it's not a thorough survey. ( )