1600-talets bödlar lockade stora folkmassor när de avrättade brottslingar inför publik. Men bödeln var inte en respektabel medlem av samhället, och förutom verkställandet av dödsstraff fick han utföra andra skamfyllda uppgifter som att kastrera djur, avliva hästar och tömma dasstunnor.

Vem var bödeln? Vem ville umgås med honom och vem kunde han gifta sig med? Hur blev man en bödel, och hur kom det sig att somliga män sökte sig till denna föraktade tjänst?

Det är en undanskymd, sjaskig värld som Annika Sandén tecknar. Bödeln stod på botten av samhällsstegen, omgiven av smuts och skam, en person som ingen fullt hederlig skulle ha med att göra. Det fanns några som hade det än värre, landstrykare och tjuvar, men dessa stod utanför samhället, medan bödeln hade en plats i det, om än illa sedd.

Bödeln skulle, förutom att utmäta kroppsstraff även utföra andra smutsiga sysslor: hantera de döda kroppar som inte skulle i vigd jord eller hamna hos slaktaren – avrättade, självspillingar, döda hästar, andra kadaver –, samt forsla bort innehållet i städernas latriner (sådant kunde möjligen göras av bödelsdrängen, rackaren, som var faktiskt hade ännu lägre status, men ofta fick bödeln själv utföra smutsgörat). Eftersom han under början av det avhandlade seklet fortfarande ofta själv var en dömd brottsling som fått straffet suspenderat under tiden han fullgjorde sina uppgifter är det inte konstigt att han var illa sedd; ofta fortsatte dessutom han sitt tidigare liv, och flera bödlar skildes från tjänst och liv som följd av förnyad tjuvnad eller andra brott.

Seklets andra halva såg dock vissa bättringar: yrket började gå i arv, bödlarna blev en egen kast, där söner tog över efter fäder och gifte sig med döttrar till andra bödlar. Myndigheterna, som aldrig riktigt vetat i vilken grad det sociala stigmat var något som skulle bortses från eller erkännas som en faktisk realitet började se sina bödlar mindre som nödvändigt ont och mer som statstjänare. Livet blev inte bra, men kanske bättre.

Sandéns bok är fylld med rön om enskilda bödlar, vanligen de som hamnade i rättsprotokollen: de som hamnade i skumma sammanhang, de som levde ut på ett opassande sätt och förvandlade avrättningen från en rit där den dömde skulle försonas med sitt öde och åskådarna lätt fasas till ett groteskt skådespel, de som helt misslyckades i sitt värv. Detta ger liv och färg, och är kanske den enda möjliga metoden: källorna är så fåtaliga att generaliseringar sällan är möjliga. Boken rör vid de rent praktiska frågorna av yrket, men rätt så hastigt. Likväl är skildringarna av misslyckade avrättningar inget för den med klena nerver.

Bödeln var en farlig person, som kunde leda till social deklassering för de som kom i hans närhet, om det så var under gudstjänst eller på ölstugan. Det dåliga ryktet var grundmurat, och efter att ha läst Sandéns bok, delvis förståeligt. Idag kan vi se undrande på den närmast paniska skräcken, men frågan är i vilken mån den försvunnit, och inte bara flyttats till andra. ( )