Om jag någon gång får för mig att skärma av mig från omvärlden är det inte otroligt att mitt umgänge till sin natur, om än inte sin exakta sammansättning, skulle bli liknande det som Frans G Bengtsson frammanar i sin Sällskap för en eremit; i stort sett har vi en likomfattande smak. Bengtsson säger sig kunna läsa det mesta, men

inte […] juridik […],; inte heller nationalekonomi; inte proletärromaner; inte aposteln Paulus; inte fri vers […]; inte vissa sorters vidlyftig kvasipsykologi, litterär eller annan; samt inte högtidliga utredningar i allmänna ämnen av den omtyckta typen ›vi leva (underförstått: till skillnad från någon annan historisk epoks människor) i en brytningstid‹.

Jag har inte försökt mig på aposteln Paulus och kan inte närmare uttala mig om denne, ej heller egentligen juridik, nationalekonomi eller i någon större mån vare sig vidlyftig kvasipsykologi (vilket dock här verkar vara det paraply under vilket Bengtsson velat placera in den av honom ständigt förkastade »psykologiska romanen«) eller högtidliga utredningar, men de verkar inte heller vara särdeles lockande ting och om jag aldrig kommer läsa sådant i framtiden så kommer inga tårar fällas däröver; proletärromaner har jag i viss mån stött på och inte charmerats närmare av, och även om jag ibland kan uppskatta fri vers är jag beredd att i listan byta ut den mot den sorts spänningsroman som med jämna mellanrum tycks dra fram över land och rike, fångandes också de mest ovana läsare.

För att istället gå över till en mer positiv definition av vad som skulle få göra sällskap med Bengtsson under eventuellt eremitleverne så finner man snart att detta skulle bestå av: historia (här tycks Bengtsson speciellt ha fängslats av indisk historia, med trenne essäer i detta ämne), speciellt krigshistoria; reseberättelser, oavsett sanningshalt; detektivberättelser (här radas en rad numera lyckligen, och i något fall olyckligen, bortglömda detektiver upp: intressant är dock att redan vid denna tid Christies och Sayers skapelser ansågs som det yppersta som skapats efter Conan Doyle); historiska romaner; diktare (här närmast lord Byron); Schopenhauer; verk från Islands klassiska tid (här bland annat i form av en egen översättning av sagotåten »Ödun med isbjörnen«) samt Canterbury Tales (i alla fall i urval). Dessutom skulle en sådan eremit kunna få bryta sin isolering för att gå på brottning eller spela schack, som beståtts med varsin essä, liksom de djur som gör eremiten något mindre ensam.

I stort tycks ett sådant program vara mig tämligen väl ihopkommet; något tillägg skulle väl kunna tänkas, och Schopenhauers läslighet kan jag alls inte uttala mig om, men bland det ovan uppradade finns gott om ting som jag antingen läst eller skulle vilja läsa. När sedan man får författarens råd om hur man skall bygga upp en boksamling – bokhyllor är till för böcker som skall kunna omläsas! prosaförfattares samlade verk är brackiga prydnader! vill man ha sina böcker i fred, är saklitteratur att rekommendera!– så är det inte mycket som saknas i essäsamlingen, för att den skall anses som fulländad. ( )