I en tidigare omtalad låda på vinden återfanns, förutom MacLean, London och oläslig vikingaromantik, även ett litet verk av Strindberg: Den romantiske klockaren på Rånö, en samling skärgårdshistorier. Här är det en rätt godmodig Strindberg som är i farten; titelnovellen handlar om en för fantasier fallen ung man som kommer till Stockholm för att gå på Musikaliska akademien, när stora planer men slutar som klockare på hemorten. Det är en ganska trevlig liten novell om fantasins makt att skyla över även hemska minnen och vardagens realiteter och på så sätt få en att härda ut.

Den andra novellen – Pastorns älg – är mer av en skröna, om hur en av de svenska prinsarna (för mig oklart vilken) kommer och jagar hos en fattig liten präst, som egentligen inte kan avstå från sin egen jakt men förleds av girigheten, då en större dusör som tack för jakträtten ställts som utsikt. Jag skulle troligen tyckt ganska illa om sådant drivande med personer i underläge om inte för det relativt godmodiga gycklet med den grupp läsare (dvs. frimicklare) som vill ställa sig in hos prinsen, som tydligen tidigare varit sympatiskt inställd till deras rörelse, men nu irriteras av att de stör honom.

I tredje novellen är Strindberg snubblande nära en riktigt fin liten kriminalhistoria, berättad utifrån en rättegång, där den anklagade är ovanligt villig att erkänna att döda sin hustru. Tyvärr är slutet på En brottsling undermåligt: efter att ha hållits på halster över vad tusan kan vara på gång så löses allting bara upp i tomma misstankar.

Fjärde novellen, Höjer tar gården själv, handlar om hur Höjer tvingas ägna all tid åt att tampas med sin slugare svärfar istället för att ibland kunna smyga iväg på en liten jakt. En dag får han dock en idé, och skaffar en arrendebonde. Det hela slutar dock inte som han tänkt sig. Typisk liten skröna, inte direkt i min smak men inte direkt dålig för sin genre.

Till slut berättas om när Skräddarns skulle ha dans, efter att en hel sommar spenderat stor energi på att föda upp några meloner för försäljning. Naturligtvis blir det vad kvällspressen skulle benämna spritfest, och en ände med förskräckelse, men skräddarn, han är glad ändå.

Inte mycket att säga om helheten: fullt acceptabelt läsvärde, inte ett stort verk av Strindberg, men knappast heller något av hans sämre. Ordkonsten behärskar han som vanligt till fullo, och däri ligger kanske den största behållningen. ( )