I mitten av 1060-talet kallade ärkebiskop Adalbert en ung präst från södra Tyskland till Bremen; hans uppdrag var till en början oklart förutom att han skulle bistå vid stolens heliga missionsuppdrag i norr och öster. Med daner och norrmän hade man Gud vare pris kommit ganska långt, men svear och slaver var mer hårdnackade, och det fanns oroande tecken i tiden: biskopsstolens makt var hotad, inte bara av nya idéer utan även av ärkebiskopens inblandning i den rikstyska politiken. Den unge mannens uppgift blev således till slut att sätta samman en historia över det Hamburg-Bremska biskopsdömet, med särskild fokus på dess historiska mission, och dessutom understryka hur nära man var ett genombrott och hur det således vore ovanlig dårskap att störa det känsliga arbetet.

Mannen i fråga var naturligtvis Adam av Bremen, och hans bok är känd som Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum. Om dess värde som historisk källa kan mycket sägas, men låt det genast bli sagt att trots att en historia om ett ärkebiskopsstift inte i sig låter särskilt upphetsande, så gör dess traditionella fokus på mission att boken faktiskt innehåller förvånande mycket uppgifter om nordiska allmän förhållanden, utöver för eftervärlden mindre upphetsande saker i stil med notiser om inrättande av härbärgen och karaktäristikor över biskopar. Likväl fokuserar tre av fyra avdelningar på stiftshistorien, och det är egentligen bara i den fjärde man får en outspädd bild av läget i de nordligare delarna av kristenheten och det bortom denna liggande.

Mycket av det som berättas stämmer illa med senare nedtecknad isländsk tradition, vilket gjort att svensk historia vanligen får börja med Erik Segersäll, förutom de små glimtar 800-tal som Ansgarsvitan bidrar med. Förutom denna har dock Adam ett flertal andra källor till sitt förfogande, och kan således även berätta om andra missionärer, liksom om i alla fall namnet på en del svenska kungar: som dessa hör till de saker som inte stämmer med islänningarnas uppgifter har de dock inte vunnit plats i den svenska historien. Ett annat, på senare problem mer aktuellt problem, utgörs av uppgifterna om de folkslag som bebodde det som kom att utvecklas till Sverige: Adam nämner »suiones«, med tillhörande »Suionia« – men också ett »Suedia«, som tycks omfatta det förra och mer därtill. Dessutom förekommer – till senare historikers förtjusning eller förskräckelse – en massa »gothi«, vilket omväxlande tycks syfta på »götar« och riktiga goter. Annars kan man förvänta sig att han hade rätt koll på detta land i norr, som en av hans uppgitslämnare var den danske kungen Sven Estridssen, som tjänat under Anund Jakob i flera år (denna källa gör annars att uppgifter om dansk politik inte alltid kan tas som de är).

Nämnas bör kanske också att den gode Adam, i motsats mot vad man kan tro om medeltida författare, var välbevandrad i klassisk litteratur; förvisso förekommer gott om vändningar hämtade ur Bibeln, men även Sallustius och Vergilius, liksom ett flertal andra auktorer har stått som förebilder. Han var dessutom tyvärr (som ordvalet ovan antyder) påverkad av Jordanus idéer om goternas nordiska urhem, men tycks å andra sidan inte ha känt till Tacitus Germania, även om en del beskrivningar påminner misstänkt mycket om stycken därifrån.

Som ren nöjesläsning når inte Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum upp till andra av det medeltida historieskrivandets höjdpunkter, men det är heller knappast en så tradig bit man skulle kunna frukta. För den intresserade av att ta del av urkällorna till vikingatidens historia är den oumbärlig, ehuru den i likhet med allt annat som behandlar perioden måste hanteras ytterst varsamt. ( )