Jean Paul Marat, Alexander II, Leo Trotskij, John F. Kennedy. De politiska morden löper som en röd tråd genom historien, men gärningsmännens motiv har varierat.

I Politiska mord skildrar historikern Göran Rystad mord och mordförsök från antiken fram till våra dagar. Vilka var förövarna och vad drev dem till den desperata handlingen? Var det frågan om konspirationer eller dåd av enskilda gärningsmän? Var de i så fall galningar eller hade morden sin bakgrund i religiösa, nationella, etniska eller ideologiska konflikter? En sak är säker: det alltid funnits individer som tagit till mord som det yttersta argumentet.

Det är svårt att skriva en bra recension av Göran Rystads Politiska mord. Titeln säger egentligen allt: det är en bok om de tillfällen då olika individer funnit det nödvändigt att försöka påverka det politiska skeendet genom att ta till dödligt våld; från konspirationen mot Julius Caesar över franska religionsstrider och anarkistiska dåd under 1800-talet till våldet i sextiotalets USA. Det är rakt och enkelt berättat, inga krusiduller, inga utflykter till andra problem. Man får helt enkelt precis vad man förväntar sig: först en översikt över det politiska läget och, i den mån det gått att avgöra, vad som ledde gärningsmännen i på deras bana, sedan en redogörelse för själva dådet, och till slut mordets efterverkningar, som varierade från i det närmaste ingenting (Trotskij) till världskrig (Frans Ferdinand). Väldigt få gav dock önskade resultat: det på Caesar fördröjde möjligen principatet några år, och det på Trotskij tystade en irriterande motståndare, men minst lika ofta visade det sig kontraproduktivt: efter mordet på Marat släppte hämningarna än mer, och den relativt liberale Alexander II kom att efterträdas av den betydligt mer hårdföre Alexander III.

Förutom de klena resultaten är det mest de olika konspirationsteorierna runt morden som intresserar Rystad mest. Det är nu inte konstigt, för i många fall låg det verkligen en konspiration bakom morden (Caesar, Bartholomeinatten, Gustav III, Alexander II), eller så hade en statsmakt mer än ett finger med i spelet (Bartholomeinatten, Vilhelm den tyste, Frans Ferdinand, Trotskij), vilket gör att teorin om den ensamme galningen blir mer smårsmält – och mycket riktigt: finns det ingen konspiration, finns det åtminstone en teori (Abraham Lincoln, John F. Kennedy, Bobby Kennedy, Martin Luther King Jr.) – för det mesta grundlös (Rystad medger dock att i fallet King verkar det sannolikt att någon försåg James Earl Ray med pengar), och spekulerar lite i varför.

Boken hade annars mått väl av lite mer uttagna svängar: kapitlet om Frans Ferdinand avslutas med lite filosoferande kring hur mycket enskilda händelser och personer kan påverka historiens flöde, och det hade varit trevligt med ytterligare utvikningar på ämnet. Nu är den tyvärr lite för återhållen för att bli riktigt bra, men är ändå riktigt läsbar för den intresserade. ( )