Det här är historien om hur Siv Dahlin hamnar mitt i ett dramatiskt förlopp som hon själv är skuld till. För om hon bara hade hållit tyst så hade den där vådaskjutningen fått fortsätta att vara just en olyckshändelse och då hade kanske inget mera hänt? Det här är också en historia om en djup och livslång kärlek. Äkta kärlek rostar aldrig, den är livslång. Den är evig - precis som döden... Stämningen i bussen är hög, niorna har redan börjat tulla på sina matsäckar. De vuxna - lärare och anhöriga - beskärmar sig över en sådan aptit. Uppe på fjället är solen försvunnen, när de kliver ur bussen kliver de rätt in i ett moln. Dimman var väntad och under vandringen kommunicerar lärarna med varandra via radio. Plötsligt lägger sig främmande röster i samtalen, främmande manliga röster som inte verkar höra den yngre lärarens anrop. Utan förvarning viner så en kula tätt förbi huvudet på honom och han kastar sig ner samtidigt som han skrikande beordrar alla att omedelbart återvända till bussen - omedelbart! Eftersom de tydligen hamnat mitt i en älgjakt fast det är för tidigt. När alla åter samlats vid bussen fattas Sammy. De finner honom snart. Han är skjuten i huvudet och bortom all hjälp. Ganska snart får de också kontakt med jaktlaget som nu förstår att de vådaskjutit en emtonårig pojke till döds. Siv Dahlin städar fjällstugor på entreprenad och tvingas hjälpa till på plats. Bränd Sven, en oförvitlig traktens man och den som avlossade det olycksaliga skottet, är förkrossad. Efter en tid börjar Siv inse att Bränd Sven kan ha tagit på sig vådaskjutningen för någon annan. Klas Lekare gick i samma drevkedja och har nyligen dumpats av den döde pojkens mamma. Kränkta och hämndlystna galningar till män - Sivs alla lampor piper och blinkar. Men jaktlaget tiger och Lekare är trots sitt namn inte alls att leka med, inte alls. [Publit]