Det är rätt tydligt att Peter Sawyers expertis är god men begränsad: När Sverige blev Sverige ger en god överblick så länge det är fråga om 1000- och 1100-tal, med en del intressanta perspektiv, men när det kommer till 1200-talet börjar man dra öronen åt sig: Birger jarl som Sverkersättling? Verkligen? Denna genealogiska fantasi trodde jag var sedan länge avskriven.

Nåväl, huvudfokus ligger i vilket fall på de tidigare århundradena, så att en del detaljer mot slutet är felaktiga kan kanske överses med. Anslaget är gott: teckna svenska rikets framväxt mot bakgrund om vad som är känt om andra länder. Detta perspektiv gör att de storsvenska fantasierna om ett tvåtusenårsrike framstår som lätt dumma: under dessa tiden finns det inget som uppvisar en stabil centralmakt, och enbart ett som bevisligen överlevt från folkvandringstiden fram till högmedeltiden (Frankerriket). Sveariket kan liksom Danmark ha funnits som koncept, men det lär ha varit splittrat.

Innan själva historieskrivningen inleds ges också en genomgång av de olika källorna, en uppgift som tyvärr kan göras rätt så fort. Sedan börjar det: först förklaras att även om sveakungar förvisso kan ha hävdat övervälde över götarna, så var detta knappast vad de främst var intresserade av. Ekonomiskt var nordlanden med deras pälsverk långt viktigare, liksom alla områden som gick snabbt att nå med skepp. Efter detta kommer dock en liten besvikelse: en stor del av skriften är en genomgång av de olika sveakungar som dyker upp i olika källor. Och visst, det är väl på sitt sätt intressant, men det har kanske inte så mycket med den uppgivna titeln att göra (mer än att det är ungefär det enda historiker har att berätta om utifrån någorlunda säkra källor, men det är lite mer biografi än jag väntade mig).

Det hade varit trevligt med en tydligare genomgång av främst kristendomens betydelse: Sawyer hävdar att missionärer främst inriktade sig på svearna, och detta är möjligt, men det är trots allt tydligt att kristendomen först fick starkt fäste i götalandskapen (möjligen har detta blivit tydligare på senare år tack vare arkeologin) – möjligen på grund av den närhet till danske kungen som Sawyer framhåller – liksom att kungarna ofta sökte tillflykt där. Debatten om Sveriges vagga är lätt tjatig, men trots att Sawyer inte skriver under på någon erövringshistoria så lämnas det något oförklarat hur enandet gick till .

Boken avslutas sedan med en kommentar till Landamæri, den märkliga gränsläggningstraktat som gett historiker huvudbry genom åren med dess två icke samtida kungar som underhandlare, samt en av Birgit Sawyer författad text om hur de sena runstenarna bör förstås. ( )